Om mitt liv och de vägar det tar

Vad ska jag säga?

Till alla er som hjälper oss? Tack. Från djupet av mitt hjärta. Det är så obeskrivligt svårt just nu, jag gör inget annat än gråter, ibland av tacksamhet och lättnad över er hjälp. över era peppande kommentarer men oftast av ren utmattning, stress och oro. Vet inte hur mycket mer min kropp klarar av, har ont i bröstet, hjärtat rusar och huvudvärken bultar i tinningen. Upptäckte idag att mitt högkostnadesskydd för medicinen går ut om en månad och jag måste börja om på nytt, igen. Där ryker 2200:- till innan det återigen börjar gälla ett år. Just nu kan jag inte ens gå ut med flickorna utan att börja gråta, då är jag ensam och då kommer tankarna fram extra starkt. Folk tittar på mig som om jag vore ett freak där jag går och gråter och kanske är det det jag är, ett freak. Ett nedbrutet freak. Knäckt. Kan inte se på mig själv i spegeln just nu, hatar det jag se, en misslyckad, sorglig person. Är som sagt så otroligt tacksam för all hjälp men vet oxå att det är minst fem år kvar till en eventuell lättnad, förutsatt att skuldsaneringen går igenom, år då ingen lättnad finns att se och jag vet att vi inte kan räkna med andra människors godhet för alltid. Framtiden skrämmer ihjäl mig, precis som nuet. Kanske är det här trots allt slutet för mig, mer än vad min ynkliga kropp klarar av. Det känns så. Styrkan att bekämpa mig sjukdom minimeras och kraften rinner ur mig i farligt hög fart. Kan inte äta, mår illa och får tvinga i mig lite då och då. Snälla ni, föreslå inte att jag ska låta mig läggas in, ingenting skulle bli bättre av det, tro mig, det ger mig sån ångest att ens tänka tanken så ni anar inte.Livet är orättvist, jag vet, men ska det nånsin ta slut? Kommer jag nånsin att le igen.

Hoppas ni tar vara på dagen. Kram Malin

Genant

Jag är otroligt tacksam över att min facebook- vän Rachel har startat en sida (https://www.facebook.com/pages/%C3%84ngla-hj%C3%A4lpen-f%C3%B6r-fam-Th%C3%B6rnblad/338535716309357 )  där där man, om man vill och kan, kan hjälpa oss, men samtidigt så känns det oerhört genant. Jag skäms för att vi hamnat här, för att vårat liv är så eländigt att vi inte klarar oss själv. Ni är många som tycker det är självklart att vi borde få hjälp och tro oss, det gör vi oxå, men sanningen är att vi inte får det, vi ”tjänar för mycket”. Så ser det ut i Sverige idag, åtminstone i vår kommun. Jag börjar påverkas väldigt negativt av det här, av att det helt plötsligt gått från katastrof till ännu värre. Trodde inte det var möjligt. Jag är stressad och mår illa, kan inte äta och har konstant ont i huvudet. Kräks flera gånger om dagen och smärtan i bröstet och ryggen är tillbaka. Tog både morfin och sömntablett igår kväll men inget av det hjälpte, låg vaken större delen av natten men svår värk och stor sorg i mitt hjärta. Önskar så att jag ”bara” hade min hälsa att oroa mig för, som det är nu fungerar det inte. Inte på långa vägar. Stressen knäcker mig. Jag har haft lite pengar större delen av mitt liv och det är inga problem, så länge man kan betala sina räkningar, handla mat och allt annat man behöver och kanske unna sig något kul någon gång ibland så var jag nöjd. Har enkla anspråk. Men det här är något nytt, när kontot innehåller 20 kronor och det inte kommer pengar på en vecka. Och när dom väl kommer så tar dom slut på en gång. Jag skäms. Oerhört. Vet att det inte är mitt fel, att jag inte kunnat påverka det men det spelar ingen roll, jag skäms ändå. Jag är 45 och mitt liv är i ruiner. Kronofogden har fått oss att tömma vårt pensionskonto så jag vet att om jag överlever så går jag en katastrofal ålderdom till mötes. Inte konstigt att jag kräks. Inte konstigt att jag inte kan äta.

Tack alla ni som hjälpt mig senaste åren, på olika sätt, det betyder obeskrivligt mycket. Ni är mina änglar, det vet ni, jag har sagt det förut.

Hoppas ni har en skön söndag. Kram Malin

Frånvaro

Jag känner att jag inte riktigt är närvarande. Varken här på bloggen eller i livet. Mår dåligt, just nu är det för tufft. Jag är trött, orkeslös och känner en ledsamhet och ensamhet igen som gör det svårt att andas. Vår ekonomiska situation är helt plötsligt ännu värre, vilket jag naivt nog inte trodde var möjligt och jag vet inte ens hur jag ska ha råd att ta mig in till sjukhuset på tisdag och onsdag. Dessutom måste Magnus in i morgon och röntga foten där dom misstänker en spricka. Det känns som om att varje gång vi lyckas ta ett babysteg framåt så petas vi tillbaka.

Som tur är så finns det små ljuspunkter, som besök igår av en av mina äldsta vänner Micke och hans man Jake. God mat, några timmar trevligt sällskap och vi fick äntligen träffa Jake. Ser redan fram emot nästa gång. En underbart söt son som igår sa att han längtar tills han fyller 18 så han kan anmäla sig till Tobiasregistret och ge blod. Saker som jag önskar att han inte ens skulle ha behövt veta finns men som visar på vilket stort, varmt hjärta han har. Han sa oxå att han vill ge alla sina pengar till cancerfonden, vi visste inte ens om att han visste om att cancerfonden fanns. Vi förklarade att det var jättefint tänkt men att man inte kan ge alla sina pengar, man måste ha råd att leva oxå, och det förstod han men han skulle ge så mycket han kunde. För det är viktigt förklarade han. Lilla älskling, han har senaste dagarna pratat mycket om hur jobbigt det är för honom att jag har haft cancer men hur lycklig han är att jag överlevt. Så liten, så stort hjärta och en så hemsk resa. Vill bara ta honom i min famn och aldrig släppa.

Vi blir så medvetna om vår egen dödlighet att vi inte vågar lita på livet igen” orden kommer från Britta Hedefalk, sjuksköterska på cancerfondens informations- och hjälplinje och dom orden träffade mig rätt i hjärtat. Precis så känner jag, jag vågar inte lita på livet, på en framtid. Känner mig, just nu, liten, svag, ensam och överväldigad. Hur mycket ska man orka?

Snälla ni, ta vara på livet, älska era nära och kära, se och njut. Lev. Kram Malin

-Kommer du nånsin att bli fin igen?

Det frågade Benjamin mig idag. -Kommer du nånsin att bli fin igen. Jag vet att han inte menar illa, att han inte menar att jag inte är fin nu, jag är bara inte…. mamma på samma sätt som jag var förr. Varken utseendemässigt eller till sättet, jag är trött och ömtålig och han är ofta rädd att göra mig illa. Men jag blev ledsen ändå, fast det visade jag ju inte så klart. Istället frågade jag hur han menade och han försökte förklara. -Förr var du inte så röd på kinderna, hade inte så många… prickar i ansiktet, inte så många rynkor i pannan och så var du… mjukare. Du hade  så långt, fint hår. -Jaa du, ‘älskling, jag vet inte, kanske kommer jag se ut så här jämt. -Det gör inget, jag älskar dig ändå och tycker du är fin, bara inte… -Nej, jag vet älskling, det är okej, jag älskar dig oxå. Har precis börjat förlika mig med mitt nya utseende, ibland kan jag t.o.m tycka jag ser okej ut och jag vet, jag vet, att Benjamin bara är 6,5 år och tycker allting är konstigt och väldigt jobbigt och jag är nog bara extra känslig just nu men det kändes ändå. Är inte bortskämd med komplimanger ( och jag fiskar inte efter några nu, tro inte det ) nu för tiden, och detta, ja,  äh strunt samma, han menar väl min lilla goklimp och han är full av värme och kärlek och jag vet att jag förändrats…

Dagens prover var bättre förresten, sänkan var normal så antibiotikan gör sitt jobb. Nu är det bara kroppen, och hjärnan, som ska fatta det oxå.

Hoppas ni har en skön onsdagskväll! Kram Malin

Dålig igen

Var, som vanligt, uppe på vårdcentralen i morse och tog tester och nu på eftermiddagen så ringde min läkare och jag hörde direkt oron i hennes röst. -Har du feber? var det första hon sa till mig och jag svarade att nej, det tror jag inte. Gick och tog den och mycket riktigt, någon feber hade jag inte. Men hon sa att min sänka visade på att jag fått en infektion i kroppen och att jag genast behöver börja äta antibiotika. Hon ville att jag skulle komma in i morgon men när jag förklarade att vi tyvärr inte har råd men vare sig sjuktaxi eller bensin denna vecka så enades vi om en kompromiss, jag får ta mig upp till vårdcentralen igen på onsdag för nya prover som visar om antibiotikan verkar. Samtidigt så fick jag lova att om jag fick feber eller började må dåligt så fick vi ringa ambulans, då måste jag in direkt. Usch, jag faller bara hårdare och hårdare för varje gång, speciellt nu när det är allt längre mellan gångerna och jag tillåter mig att våga hoppas. Allt har sett så bra ut och min läkare har optimistiskt sagt att min kropp visar alla tecken på att börja återhämta sig. Sen detta. Jag har nu gråtit konstant sen hon ringde och är helt svullen i ansiktet, lägg därtill nya röda märken son kliar under ögonen och nya blånader i ögonvrån på båda ögonen. Så, som sagt, allt står ju tydligen inte rätt till. Ytterligare en medicin som påverkar kroppen, som hjälper mot något men som bromsar något annat. Ångest över att hamna på sjukhuset igen, stor ångest över det och en allmän rädsla över vad som kommer att hända. Snälla, låt mig inte ha kämpat  i onödan, snälla låt min envishet ge mig tillbaka livet. Så småningom. Tills dess, snälla fortsätt att hålla era tummar för mig.

Hoppas ni har en fantastisk dag och glöm inte att njuta, att älska. Kram Malin

Förr och nu

Förr i tiden hade jag alltid en förmåga  att se till så jag kunde få det liv jag ville leva. Förstår ni vad jag menar? Jag har alltid velat bo på landet, ha hundar och hästar och större delen av mitt vuxna liv så har jag levt just så. Inte för att jag har haft gott om pengar, o nej, utan för att jag hittat vägar så det har funkat ändå. Tex inackorderingsstall och avel. Inget man blir rik på men det innebär att ens egna djur inte kostar nånting. Så har jag inte varit på väldigt länge. Inte orkat, inte längtat efter det livet. Men det har ju haft sina orsaker och nu, oj vad den längtan börjar växa sig stark! Min förra man var inte djurtokig men han levde det liv med mig, lärde sig t.o.m verka och sko för min skull och att rida, Magnus är det inte heller och tycker nog tanken på det livet är lite skrämmande men jag vet ju att även han skulle göra det om det gick att lösa. Min hjärna går på högvarv emellanåt och jag försöker komma på lösningar. Kan inte sluta tänka på Belgiska Oliver och ja, drömma kostar ju ingenting. Kan man dessutom förverkliga vissa av dom så är det ju underbart. Många i min omgivning förstår inte mina drömmar, ser dom som orealistiska, men det är jag van vid, så har det alltid varit. För att förstå så måste man känna samma passion, samma kärlek för djuren som jag gör.

Oliver....
Oliver….

För ca 4 år sen så hittade vi två ställen till salu på Öland som vi föll pladask för. Sen dess så har vi inte kunnat sluta tänka på dom och pratar om dom då och då. Döm av vår förvåning då båda nu är till salu igen! Ödet hade jag sagt om vår ekonomiska och hälsosituation sett annorlunda ut. Billiga är dom inte, det ena kostar 2,5 och har ett nybyggt stall, det andra är en större gård med hus, tre små åretruntbostäder, stall, mera mark och ja ni vet. Kostar bara 8,5… Skulle ha vunnit dom där 188 miljoner som någon vann för någon månad sen, det hade suttit fint.

Det "billiga"
Det ”billiga”
Samma
Samma
Det "något" dyrare...
Det ”något” dyrare…

Hoppas ni har en lugn och skön söndag! Glöm inte att rösta. Kram Malin

Det självklara

Nu när hösten kommer så står vi här och inser att vissa saker har vi inte råd att köpa fast vi behöver dom. Känns inte roligt alls för det mesta är till Benjamin. Just nu är det riktigt tufft. Visst har saker en tendens att ordna sig och jag håller koll på bloppisar och loppisar på facebook men kul känns det inte, man känner sig som en dålig förälder. Här är min önskeköplista, det viktigaste, tänk att ha hamnat här, där sånt här inte längre är en självklarhet. Fy fan rent ut sagt. Jag försöker tänka optimistiskt, det löser sig på något sätt, men som sagt, roligt är det inte. Man vill ju liksom ge sina barn det bästa.

Stövlar till mamma
Stövlar till mamma
Jeans till sonen
Jeans till sonen
Regnställ till sonen
Regnställ till sonen
Vinterkläder till sonen
Vinterkläder till sonen
Vinterskor till sonen
Vinterskor till sonen

Hoppas ni njuter av denna lördag och av det som kan synas självklart i livet! Kram Malin

 

Yes, det blir av!

Å, ni anar inte hur härligt det känns! Den 28/9 så åker jag och Magnus upp till Stockholm med anslutningsbussen och går ombord på ett av våra två favoritfartyg, Birka Paradise och kommer få njuta av varandra, havet och lugnet i 22 magiska timmar Bara vi två. För de flesta kanske det är som en ”fis i rymden”, ingen stor grej, någon som man kan göra när som om man bara vill, för oss, just nu, är det megastort. Obeskrivligt. Och det är möjligt enbart p.g.a godhet. Vänlighet. Empati. Underbara ord. Det kostar oss nästan ingenting. Lunchen får vi betala men buss, hytt med dubbelsäng, frukost och trerättersmiddag får vi. Kan det vara så underbart? Ja, vet ni, det kan det. Och äldsta sonen med fästmö ( ja, ni läste rätt, dom har förlovat sig :-) , det gjorde dom på sin fyraårsdag på Bali ) kommer hit och är både barn- och hundvakt. Å, vad jag längtar!! Vi satt igår kväll och gick igenom menyn,  pratade om vad vi skulle äta, tittade på bilder, drömde oss bort till ”vår” lounge där vi ska sitta nersjunkna i varsin fåtölj, blicka ut över havet och smutta på en kopp kaffe, kanske ett glas vin eller något annat gott. Bara vara. Med varandra.

ombord_birka_950
Lånad bild från deras hemsida

Hoppas ni får en toppenfredag! Kram Malin

En bra karl reder sig själv

Ja, fast jag är en kvinna då men ni förstår vad jag menar ;-) ? Vad jag menar är att när man vill ha något, riktigt, riktigt mycket, så får man göra det man kan för att kunna få det. Ibland så går det, ibland inte men nu så har jag kanske ordnat så att jag och Magnus kan få åka på en dygnskryssning utan att det kostar oss ett öre. Jo, jag vet, det låter galet men det är sant! Ni vet ju att jag älskar att åka iväg på kryssningar med min älskling och vi har inte varit iväg sen allting rasade, för över 2,5 år sen. Vi har inte ens tillbringat en natt ensamma bara vi två sen dess. Tiden därefter har varit tuff, och behovet att få komma iväg, om så bara för ett dygn, är skrikande stort. Vi måste få vårda ”oss”, vi måste få känna oss ”som vanligt” om än bara för några timmar. Hålla hand, kramas, ta det lugnt, äta gott och sova utan att väckas under natten. Nu får vi kanske chansen Säger inget mer just nu, vågar inte jinxa det. Det är ju en hel del som måste klaffa för att det ska kunna bli verklighet men hoppas, det gör vi båda två. Massor.

Hoppas ni har en riktigt skön torsdag. Kram Malin

Meny med noll matlust

Ja, det är inte det lättaste att göra. Matlusten har svikit mig igen bra länge nu och det är så himla jobbigt och frustrerande. Älskar ju att både laga och äta mat i vanliga fall men nej, just nu är det stopp. Lever på typ choklad och mackor. Choklad gör min läkare nöjd då det är fullt av kalcium i den och det behövs för att bygga upp mitt skelett nu efter alla mediciner. Försöker så klart äta middag med familjen varje kväll och ibland går det hyfsat, ibland inte. Svårt att sätta ihop en veckomeny då, jag får på något sätt tänka bort mig själv och se på vad dom tycker om eller vad som är billigt/ på extrapris. Ofta är det ju en viss sak som funkar för mig under en period och bara det och det blir ju lätt lite tråkigt för dom andra. Just nu är det helstekt kött skivat i tunna, tunna skivor med ris, cous cous eller bulgur med en kall limeyoughurtsås. Fråga mig inte varför. Sånt som jag normalt tycker så mycket om, som pasta, köttfärs i alla former, gratänger, potatismos, grytor, kyckling, svamp, där är det stopp. Inget megoproblem men vardagen blir lite jobbigare och vikten blir svårare att hålla. Det blir ganska ”tråkigt” då mat är ett sätt för oss att umgås, njuta tillsammans och samlas omkring. Men ja, ja, nu är veckomenyn för ytterligare en vecka färdig, rolig? Vet inte, men billig inköpslista blir det och det är ju ett plus. Och dom brukar inte klaga.

fina-fisken

Hoppas ni har det bra! Kram Malin