Om mitt liv och de vägar det tar

En alldeles vanlig kväll

En vanlig kväll, det hade vi igår älsklingen och jag när Benjamin hade somnat. Tända ljus, lite gott rött vin som vi hade fått av en omtänksam vän och en bra serie på tv. Det var länge sen som det kändes vanligt, som förr. Jag har tex inte kunnat dricka vin sen jag blev sjuk, det har smakat äckligt och jag har fått ont i magen av syran. Nu är ju så klart inte vin lika med en  ”vanlig” kväll men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Vi tycker om ett glas gott rödvin till helgen men det var som sagt länge sen det funkade för mig, ett par år. Allt igår kändes bara…som förr, nästan som att jag inte vore sjuk, för några timmar så kände jag mig som de flesta av er, normal. Äh, det låter konstigt men jag hoppas ni förstår.

Idag har vi varit duktiga och jag är HELT slut i kroppen. Julstädat, kokat ny knäck, kokat skinkan, plockat och slagit in Benjamins klappar. Vet inte var jag ska hitta kraft att laga middagen någonstans men maken ska iväg och träna så jag får se till att hitta lite. Kyckling med cachewnötter och nudlar, hoppas det funkar. Vet ni, jag tror att jag kommer sova gott i natt

Att acceptera olikheter

Det kan vara väldigt svårt, att kunna accepterar andra människors sätt att tänka, tycka och känna. Man kan känna en stark vilja att övertyga dom att dom har fel men vem är egentligen jag att avgöra det? Har senaste åren verkligen insett att vi alla är olika individer och har olika sätt att tänka, fungera och gå framåt på i livet. Visst kan man försöka ändra någons åsikt om något speciellt, absolut, men jag tror vi alla är mer olika än vi tror. Sånt som är självklart för mig kanske absolut inte är det för någon annan. Jag tycker att jag är en enkel, okomplicerad människa, andra kanske uppfattar mig tvärtom. Men något jag har svårt att acceptera just nu är att så många röstar på SD. Det skrämmer mig och jag undrar hur många av dessa som verkligen har satt sig in i deras politik, deras historia och följer vad dom gör och hur de uttalar sig nu när de valts in i vår riksdag. Eller hör dom bara att SD vill minska invandringen och håller med för ”då får vi själva det bättre”? Otäckt är det och jag är nervös inför nyvalet. Vart är vi på väg?

Bakade lussebullar med Benjamin igår, det blev ett guldkornsstund och jag är glad att jag orkade. Dessutom så blev dom brutalt goda och det är ju ett plus

En natt i himmelriket

Nä, nä, få inte för er något nu, inget hanky panky hände men min dröm, å, den var underbar! Tårarna började nästan rinna när jag vaknade och insåg att det var just det, en dröm. Jag var ute och red på min häst. Vi galopperade över alvaret på mitt magiska Öland och vinden smekte mitt ansikte. Jag kände lycka, frihet, harmoni. Jag visste, som man gör i drömmar, att det var där vi bodde, att vårt liv var där nu. Hästens päls var varm och len under mina händer och jag kommer ihåg att jag njöt av känslan, njöt av vart vi kommit i livet. Jag var frisk, vi hade löst alla problem och fått ordning på allt. Livet var bra igen. Skratten var tillbaka och glittret i våra ögon. Vilken dröm, jag minns fortfarande  hur det kändes. Känner doften. Lyckan, tryggheten, kärleken i mitt hjärta. Grymt var det att vakna men underbart var den att drömma.

Sluta aldrig drömma,sluta aldrig tro. Kram Malin

Vad vore jag utan dig?

Det här är en kärleksförklaring till min mamma, min kloka, underbara mamma som säger dom rätta sakerna, som får mig att tänka, som sätter ord på mina egna tankar. Som med sin röst och sin kärlek får mina tårar att sluta rinna och får tillbaka mig på banan. Utan dig vet jag inte var jag skulle vara idag. Vem jag skulle vara. Tack för att du finns, lyssna och älskar mig, villkorslöst. Jag älskar dig.

Glöm aldrig bort vad som är viktigt i livet! Kram Malin

Dumma blogg

Två inlägg skrev jag tidigare idag och första gången så försvann hela inlägget förutom första meningen när jag publicerade det och andra gången så försvann hela nya inlägget och meningen från första inlägget, det som jag raderat, publicerades igen. Krångligt, men hänger ni med?  Suck tänkte jag som fortfarande tycker att det är lite ovant att blogga ifrån paddan. Men, här är jag nu med ett tredje försök så håll tummarna okej?

Var så ”skönt” när jag kom hem från sjukhuset för nu är jag ”ledig” fram till nyårsveckan. Ja, om inget händer så klart och mest orolig är jag för ett nytt gvh-anfall för det elaka anfallet som jag låg inne för och som gav mig brännskador i ansiktet, hann bara försvinna innan det vände och kom tillbaka igen. Huden är nu tunn som papyrus och oerhört ömtålig, minsta sår kan ge mig den sekundära infektion som gjorde mig så dålig för några veckor sen. Vill  inte uppleva det igen. Nånsin.  Varje dag vaknar jag och tänker att nu, idag, så kanske det vänder, kanske börjar jag må bättre idag. Jag slutar inte hoppas och tro det, varje dag, men jag är livrädd att den dagen trots allt faktiskt ska komma. Då jag inte orkar mer, men nej, jag vägrar ge upp!  Vet ni, det där med att hoppet är det sista som överger en, det stämmer. Ja, på mig i varje fall, vägrar, SKA få tillbaka ett liv där jag inte ”bara” överlever utan även får leva om ni förstår skillnaden? Skillnaden är STOR, gigantisk. Men nu så håller jag tummarna att jag inte blir dålig igen och att jag får njuta av julen med familjen. Läggas in är inget alternativ, sist nu så hade dom så mycket att göra så jag kände mig bortglömd, jag är en omständig patient, det vet jag då jag inte kan äta deras mat. Dom får merjobb och jag känner mig dum. Då struntar jag i att tjata istället och äter inget alls. Nej, ingen bra kombination, hemma måste jag vara. Så, om ni hinner i julstressen, så kan ni väl också hålla era tummar lite?

Hoppas ni har det bra och inte stressar för mycket. Kram Malin 

Medmänniska

Ifrån början så tog jag ganska illa vid mig av alla dessa tiggare som dök upp i Sverige. Jag lyssnade på alla historier om ligor, tjuvar och banditer. Om hur dom bajsade i folks trädgårdar och lurade av oss våra pengar. Jag vet inte riktigt vad som var ändrats, kanske har jag börjat tänka , se, dessa utsatta människor som i alla väder sitter timme efter timme i ett desperat  försök att få ihop pengar. Tror faktiskt inte längre att någon som har något alternativ skulle utsätta sig för det och jag tror uppriktigt att dessa människor har nått absoluta  botten. Deras land, Rumänien, bryr sig inte, dom har inget värde men jag har fått lära mig att alla människor har ett värde och att de flesta i grunden är goda. Dom fryser, dom blir  hånade och utsatta för förnedring, dom satt i gassande sol i somras och handen på hjärtat, vem skulle utsätta sig för det om man hade ett val och det är nog inga stora summor dom får ihop per dag, 70-150 kronor har jag läst. Jag har själv bevittnat hur en kvinna med en stor dalmatiner, lät sin hund nästa överfalla en gammal kvinna med pussar och ivriga tassar och hon försökte försiktigt värja sig. Matten tittade på scenen med ointresse innan hon fortsatte prata med sin vän. Om jag sa något? Nej, måste tyvärr erkänna att jag inte gjorde det och jag skäms för det. Men kanske var det det som ändrade mig, som fick mig att börja tänka. Självklart finns det rötägg, tjuvar och idioter även bland dessa människor men det gör det ju inom alla ”grupper”, eller hur?

Så,nuförtiden vänder jag inte mig bort när jag går förbi, jag tar ögonkontakt och, om jag råkar ha några kronor på mig kan jag gärna ge bort dom. Vi har inte mycket men dessa människor har ännu mindre, dom har ingenting. Igår när vi gick in på Willys så såg vi båda på mannen som satt utanför, han frös oerhört och försökte värma sina händer medans han åt sin ”lunch”, vita brödskivor. Vi hade sex kronor på oss som han fick men vi kände båda att det inte räckte så vi köpte en macka med majonäs, ost och skinka och en cola. När vi gick ut så frågade jag honom om han ville ha och han nickade stumt med tårar som snabbt steg i hans ögon och ett stort, blygt leende. I bilen hittade Magnus ett par tjocka vantar som han gick tillbaka och frågade om han ville ha och tårarna steg igen. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Ni är så många som har hjålpt mig och min familj och vi är för evigt tacksam, ofta har er hjälp räddat oss och jag tror det är därför det känns extra bra för oss när vi kan hjälpa någon annan. Pay it forward. Jag vet att alla inte har samma åsikt som jag och det är ju så men försök åtminstone att se dom som människor, med tankar, känslor, drömmar och förhoppningar.

Hoppas ni får en underbar tredje advent! Kram Malin 

Ett fryst minne

Det finns en ögonblick, ett möte, som inträffade strax innan jag fick reda på att jag var sjuk som av någon anledning vägrar lämna mina tankar. Vet verkligen inte varför men så är det. Det var sent på hösten – 12 och jag stressade ut från jobbet för att hinna till bussen och precis utanför så sprang jag på Ulrika, min fd svägerska. Vi hade inte setts på jättelänge och var riktigt nära under flera år så jag var tvungen att stanna och prata lite med henne. Sen, på bussen, så satt jag och tänkte på då, på allt  vi gjorde, höll på med våra hästar, red, fick föl, åkte på utställningar. Så många fina minnen. Tänk om jag då hade anat, just där och då,  vad som pågick i min kropp? På resan jag hade framför mig. Att min kropp var full av den elakaste cancern. Fy fan. Vi har ingen aning om vad som händer i våra kroppar, vi förväntar oss bara att allt ska funka och allvarligt sjuka blir bara andra. För mig är detta fastfrysta minnet det sista jag har av att känna mig som alla andra, en stressad, FRISK, småbarnsmamma på väg hem efter jobbet för att fortsätta dagen med middag och allt som hör till kvällarna. Gillade inte det livet, stressen, och trivdes inte på mitt jobb MEN det var ett normalt liv med vardagliga problem, vardagliga njutningar, glädjeämnen, irritationer. Vanligt och jag saknar det. Ta vara på livet, ta det absolut inte för givet. Jag vet att jag ofta säger det men det kan inte påpekas ofta nog. Ni som har turen att vara friska och leva era ”tråkiga”, monotona liv. Dom är underbara dom liven, det inser man när det är borta. Stanna upp och känn, tänk, se. Älska och uppskatta de nära i ditt liv och även alla små ögonblick som livet är fullt av men som vi så lätt missar. Kanske kommer jag en dag tillbaka till ett liv som liknar ett normalt, jag hoppas det, för oj  vad jag saknar det.

Hoppas ni har en fin Lucia! Kram Malin 

 

Jag testar

Idag fick jag en alldeles egen surfplatta av en av mina finaste vänner, jag är så glad för nu, med min dåliga syn så är mobilen ofta för liten. Mina dagar är såpass monotona och händelsefattiga, att jag verkligen behöver olika sidor på internet, som Facebook och Blocket, för att få dagarna att gå. Min bärbara dator är stor och otymplig och gör ofta numera att jag struntar i att blogga för att det blir för ”jobbigt”. Nu hoppas jag att jag kommer att kunna  blogga ifrån surfplatta och det här är mitt första försök. Känns… konstigt men jag kan nog vänja mig :). Får jag bli lite varm i kläderna så.

 

Har haft en okej dag, riktigt mysigt med besök och relativt otröstlig ( inte pigg, två olika saker ) det känns bra. Ätit för lite dock, svårt när maten inte smakar något. Får försöka få i mig lite godis ikväll.

Hoppas ni får en skön fredagskväll! Kram Malin

Walk down memory lane

Det känns denna veckan som. Det finns tre personer som finns kvar, eller har kommit in i mitt liv igen, ifrån min ungdom och då, på den tiden, så var vi alla fyra vänner. Karin, Anne och Micke är mina äldsta vänner, Micke även min första pojkvän som jag var tillsammans med hela två år, en lång tid tror jag när man är 14-16 som jag var då. Igår var Karin här, vi flamsade som vanligt och tog vid där vi sist slutade vilket vi alltid har gjort oavsett om det gått en vecka eller ett år sen sist. Pratade om allt och fikade. Idag kommer Micke, min fina Micke, som har funnits vid min sida från den dagen vi träffades, jag har alltid kunnat lita på att han finns där om jag behöver honom och, trots att han bott över 10 år i New York, så har han alltid haft en förmåga att kännas närvarande. Han kommer idag. Har tur att hans mamma och syster bor i stan så han har mer anledning än bara mig att komma ner så det aldrig går för lång tid mellan gångerna. För några månader sen så fick vi för första gången träffa hans make Jake, jag var tyvärr för sjuk för att vi skulle kunna åka på deras bröllop i juni 2013. Och, slutligen, på fredag kommer finaste Anne, som åter kom in i mitt liv när jag blev sjuk och vi kände nog direkt båda två där på sjukhuset att vi bara kunde ta vid där vi slutade, förtroendet för varandra fanns där och vi kunde prata om allt mellan himmel och jord. Hon har hjälpt mig på många sätt sen dess och jag är så glad att hon åter är en del av mitt liv. Tre viktiga vänner, vänner som inte kräver att man ses hela tiden utan finns där, som ger mig utrymme att vara den ensamvarg som jag trots allt är men som jag har jätteroligt med när vi väl träffas. Vilken vecka!

friends

Hoppas ni inte stressar ihjäl er, sakna ner och sänk era krav inför jul om ni måste. Stora kramar Malin

Dansa med djävulen

Idag, för exakt två år sen, så vaknade jag hemma i vår säng, en morgon som alla andra med den lilla skillnaden att jag hade bytt pass på jobbet, skulle komma in lite senare så jag skulle hinna till vårdcentralen och det läkarbesök som jag hade bokat där. Hade haft lite ont i nacken ett tag, små knölar som ömmade, dessutom så gick jag ner i vikt och var trött. De två sistnämnda var lätta att förklara, vi hade ju haft det otroligt tufft i över ett halvår och dessutom så var det mörkt och kallt ute med en lång höst bakom oss. Knölarna i nacken hade jag allt förklarat för mig själv dom oxå, ”säkert förkylningsknölar, som sådan där blåsor man kan få i munnen”. Allt går att förklara. Jag var inte orolig, inte rädd, det var en vanlig dag. På kvällen så låg jag i en främmande säng, ensam, traumatiserad, liten och oerhört rädd. Jag låg på Hematologen på sjukhuset, en avdelning som jag inte ens visst vad den behandlade. Mitt liv hade vänts upp och ner och min kropp hade blivit utsatt för en sådan obeskrivlig smärta tidigare på dagen då överläkare Franz utfört en biopsi på mig. Något som jag aldrig hade hört talas om innan, men som jag idag är plågsamt medveten om vad det är. Jag hade gråtit, snoret hade runnit, jag hade böna och bett om nåd, min kropp och min hjärna var i chock och jag försökte greppa det som hade hänt på bara några timmar. Jag var sjuk, riktigt sjuk och skulle kanske dö. Jag hade cancer, något som bara andra fick, inte jag, inte de mina. Jag hade leukemi och mitt liv, om jag överlevde, skulle aldrig bli detsamma igen.

Nu har det gått två år, jag besegrade djävulen, cancern, men är ändå nästan sjukare idag än då. Bieffekter av min benmärgstransplantation hindrar mig ifrån att bli frisk men jag kämpar och har bestämt mig för att jag ska lyckas, har jag lyckats besegra cancern så ska jag besegra detta, så är det bara. Jag vill leva och bli gammal, få följa mina söner på deras väg, njuta av min man och av livet. Det som jag har upplevt de senaste två åren är hemskt, det går inte att beskriva. Alla känslor, all smärta, jag önskar ingen att genomgå detta och ändå så vet jag att det varje dag är nya som drabbas över hela världen, som på ett ögonblick får sina liv raserade och deras kamp tar sin början. Deras helvete, deras dans med djävulen. Många förlorar sin kamp och cancern skördar sina offer. Mitt hat emot denna sjukdom vet inga gränser, önskar så mera pengar till forskningen så att vi kan komma på ett sätt att besegra djävulen en gång för alla. Han är grym och hänsynslös, vidrig och girig och han måste utrotas. En gång för alla.

Runda, goa livsnjutaren Malin
Runda, goa livsnjutaren Malin
Tillsammans med mina älskade djur
Tillsammans med mina älskade djur
Märkt av sjukdomen
Märkt av sjukdomen
Mitt nya jag, smal, bräcklig med tunt grått hår, MEN vid liv
Mitt nya jag, smal, bräcklig med tunt grått hår, MEN vid liv

Mysig andra advent alla, stora kramar från mig