Om mitt liv och de vägar det tar

Nu har jag internet igen!

Sen sonen fick sin surfplatta i julklapp så har vårat internet tagit slut i förtid varje månad, inget kul för någon som mig som liksom inte har så mycket att ta mig för på dagarna. Så det måste lösas men idag är det en ny månad så nu finns det igen!
En intensiv men skön helg är snart över, huset fullt med familj igår då vi hade vuxenkalas för Benjamin och så stannade de äldre sönerna kvar med underbara svärdotten och vi åt och drack gott. Lite trötta och avslagna allihopa så kvällen kom inte riktigt ”igång” men mysigt som alltid. Skönt att bara vara, umgås.
Dagen nu kommer nog gå i sengångarens tecken, ingen ”orkar” göra något, allt känns som seg kola men det har sin charm det också, bara vara, i varandras sällskap, låta timmarna gå utan att göra en massa. Baka har någon ”slängt fram” som förslag, får se om någon nappar. Alla vill nog gärna äta eventuellt resultat men frågan om någon orkar genomföra själva arbetet. Men jag är nöjd så länge som jag har alla mina pojkar omkring mig, händer inte så ofta.

Hoppas ni har en skön söndag. Kram Malin

Kan man vara… tacksam?

Över att ha drabbats av cancer menar jag. Självklart är jag inte tacksam över just DET faktum eller för kampen jag för varje dag men ändå… Önskar ingen att behöva gå igenom detta och önskar så klart att jag hade sluppit också men nu gjorde jag inte det, det drabbade mig och drabbade mig hårt och det har förändrat mig som människa. Till det bättre. Känner mig ”rikare” än innan, mer klarsynt, mer öppen för andra människor runt omkring mig än vad jag var innan. Mindre egoistisk och med större empati och medkänsla för mina medmänniskor. Var inte otrevlig innan, absolut inte, men något har ändrats, jag känner ett större djup, en större…kärlek. Till livet, till nära och kära, för alla, vill leva ett gott, meningsfullt liv där jag gör nytta, hjälper till där jag kan och får.
Kanske hade jag kommit fram till denna punkt i livet ändå, så småningom, men sjukdommen gjorde nog att jag gjorde den mentala resan snabbare än jag skulle ha gjort annars. Känns det som i varje fall. Så klart jag inte är tacksam i det ordets bemärkelse, för min cancer, men det tror jag ni förstår? Utan för det som hände med mig, mitt inre, mina tankar och hjärta, under resans gång. Trots, eller antagligen på grund av, denna kamp, smärta, sorg och rädsla, så har jag blivit rikare. Mer ödmjuk
Vet inte om jag skulle vilja vara utan det. Men självklart vill jag vara frisk. Äh, svårt att förklara, men ni kanske förstår?

Mys extra mycket ikväll, det tänker jag göra! Kram Malin

Kanske missförstod ni?

Om jag ska tolka några kommentarer jag fick igår så var ni några som missförstånd mitt inlägg. Jag menade inte att man ska ändra sig som person för att bättre passa någon annan, absolut inte, men vad man kanske inte märker i vardagen, är hur inte bara ens partner förändras och lägger sig till med ”mindre smickrande” egenskaper, utan även vi själva. Någon skrev igår att vi väl inte alls klagar på vår partner men det tror jag vi gör, det är nog väldigt vanligt, även om det bara är till våra närmaste vänner eller kanske tom bara inför oss själva. Inga allvarliga saker men mer som tex: tänk om hen var mer romantisk, lyssnade bättre, hjälpte till mer, osv. Vi märker att såna saker har förändrats när vardagen blivit livet och jag tror att om vi mer medvetna om att kanske även vi förändrats så kan vi få ett bättre samliv, mindre konflikter. Om vi tänker på hur vi själva låter, nyanser i vår röst, hur närvarande vi är, jag tror det är jätteviktigt. Är ju så lätt att märka förändring går hos andra men kanske inte lika lätt eller självklart att märka dom hos sig själv. Jag kan ju bara tala för mig själv men för mig var det en liten ”väckarklocka”, första steget till nånting bättre börjar hos mig själv, ÄVEN om det man har redan är bra, småsteg mot ett bättre självmedvetande, alla kan vi bli ett bättre jag, både för oss själva och för andra.

Hoppas ni får en underbar fredag! Kram Malin

Skulle jag älska mig?

Låter kanske konstigt men jag läser en blogg som en livscoach skriver och han ställde en så intressant fråga häromdagen så jag kan inte sluta tänka på den. Och jag känner att det är en nyttig fråga. – Är du en person som du själv skulle vilja leva med, som du skulle kunna vara kär i? Vi är så snabba att kritisera våra partners, saker som vi kanske stör oss på men handen på hjärtat, hur är vi själva att leva med? En ganska intressant fråga och den fick mig att tänka. Vad kan jag ändra, vad kan jag tänka på i det vardagliga livet, hur låter jag när vi pratar och vem blir jag i en eventuell konflikt?
Jag känner att det är nyttiga tankar som får upp mina ögon att jag kan bli en bättre partner, om jag försöker tänka efter före och om jag försöker vara mer glad, positiv, även när det känns tufft. Eller kanske som mest då. Jag tror jag är en GANSKA bra partner men vet att jag kan bli bättre och det är bra att tänka på. Vi kan inte ändra andra men vi kan förändra oss själva. Ger vi tillräckligt mycket uppmärksamhet, är vi närvarande i vårt förhållande, lyssnar vi och verkligen HÖR vad vår partner säger?
Ja, jag tycker det är intressant i varje fall och det här tror jag kommer att göra mig till en bättre partner. Ja, det tror jag faktiskt!

Hoppas ni haft en skön torsdag. Kram Malin

Prinsessbakelse och tacos

Ja, det blev sonens önskan idag och när man fyller år här i huset så får man ju bestämma sånt. Det är nämligen Benjamins 7-årsdag idag, stora killen. Lite skrämmande hur fort åren går. I söndags var det barnkalas, på lördag blir det vuxenkalas men idag, idag är det bara ”vi-kalas” och det är riktigt mysigt. Sen klarar jag verkligen inte av att äta tacos, den där vidriga kryddan ger mig rysningar bara vid tanken, men jag gör en god sallad istället med krispig, panerad kyckling och bulgur, blir gott! Men just nu sitter jag här med svullen mage, proppmätt efter en monsterstor bakelse så tanken på middag är avlägsen för stunden.

Skitväder ute, halt på vägarna och hård snö på fälten, varken jag eller tjejerna uppskattar det. Jag och Alice kan nog jämföras med två gammal tanter när vi tar oss fram, går sakta och försiktigt. Inte som Filippa, som i ren glädjeyra springer omkring i hundranittio, sladdar och ruschar om vartannat. Alice kollar på med viss arrogant överseende, lite som: – Dom barnen, dom barnen, att dom orkar. Självklart får hon medhåll av mig.

Hoppas ni har en skön onsdag. Kram Malin

Det är det här jag menar

IMG_1037972079177809

Det är okej, och helt naturligt, att dippa, att känna sorg, ilska, rädsla, ja alla känslor som finns, det gör vi alla. Att tänka positivt innebär inte att man aldrig får ha dessa ”negativa” känslor utan att man, trots dem, fortsätter att tro på en framtid.

Hoppas ni har en jättebra dag idag, försök tänk bra tankar! Kram Malin

Min ”nya” rastlöshet

Vad ska jag göra med den, hur hanterar jag den bäst. Och beror den på att jag mår ganska okej just nu eller på medicinerna som jag äter, tex min jävla kortison. Vet liksom inte längre vad som JAG och vad som beror på medicinerna. Är tex sorgligt jag känner idag ”äkta”, är rastlösheten det, eller är det kortison en som spökar. Det nästan kliar i mig, börjar tycka illa om mitt hörn i soffan som har varit min plats så länge nu. Men vad ska jag göra, vad får jag göra, vad orkar jag. Får inte städa, får baka och laga mat så det gör jag. Bakade bröd igår (som redan är slut) och snickers-brownies idag. Går ut med tjejerna. Vet att min kropp behöver ta det lugnt, känner det så jag önskar att jag kunde få slippa denna nya rastlöshet. Den stressar mig, gör mig orolig och låg. Tror mycket beror på att Magnus går hemma så mycket också, då han bara jobbar deltid. Han trivs verkligen inte med det utan blir otroligt rastlös och det smittar. Lättare när jag är hemma själv på dagarna.
Min försämrade syn påverkar nog också, knappt kul att se på tv längre, så dåligt ser jag. Hoppas jag slipper kortison en snart, mår verkligen inte bra av den.

Nu är dom inne på busfabriken på Benjamins kalas och som vanligt sen jag blev sjuk så får jag inte följa med, smittorisken är alldeles för stor. Trist att inte få delta men just kalas på busfabriken kan faktiskt kvitta, är hellre hemma själv med tjejerna då i en tyst lägenhet. Men själva grejen, att så sällan få delta, det kan kännas tufft. Får en känsla av utanförskap ibland. Dom och jag, inte vi. Vet att det bara är i mitt huvud och att det visst är vi men tankarna kommer ibland ändå. Så dum man är. NÄ, nu ska jag fokusera på allt det braiga! Som att lägenheten doftar himmelskt av browniesen, som att jag trots allt är pigg, som att jag har min familj, att snön ligger kvar, Alice är parad, jag har mina tjejer, ja, det finns så mycket! Bort med dig rastlöshet, bort med dig utanförskap, HÄR har ni inget att hämta!

Hoppas ni har en toppensöndag! Kram Malin

Vem är du bakom skrattet?

Läser alla fina ord på min avlidna väns sida på Facebook, även jag har skrivit där. Och jag förstår alla, han har lämnat ett fruktansvärt stort tomrum efter sig och jag tror att alla som har haft turen att träffa honom kommer att sakna honom. Men en sak som slår mig, han hade en mask min vän, utåt så var han en ständigt leende, skrattande, stöttande, rolig, charmig och karismatisk person. Alla skriver om hur dom kommer att sakna just detta. Men han var så mycket mer, hans inre var mörkt, hans demoner många och hans dolde det kaos som var hans liv för världen. Ja, för de flesta i varje fall. Jag tror inte det är bra, att lura nära och kära, vänner och familj, att allt är bra. Att vara så himla stark och duktig utåt när man går sönder inuti. Ingen tackar en, och ingen får heller möjlighet att finnas där, stötta, hjälpa om man kan. Farligt att lida ensam. Jag är tacksam att han till slut valde att tro på oss, berätta för oss. Kanske kände han sista veckorna att det fanns några där som visste sanningen och ändå tyckte om honom. Jag hoppas det.
Vem är du bakom skrattet? Hoppas att du, om du mår dåligt, inte håller det inom dig utan vågar prata om det. Vi behöver alla hjälp ibland, vi alla kan gå vilse eller hamna i det där mörka hålet utan kraft att själva ta oss upp. Var inte rädd att visa dig svag, liten, vi är många som vill hjälpa!

Hoppas ni får en skön lördag. Kram Malin

Ett val vi gör

Läste en så bra kommentar häromdagen på Facebook, en bitter, hatisk kille spydde galla på alla dessa tiggare, trött var han på hur dom lurade oss blåögda svenskar osv. En tjej svarade, hon förstod inte varför han var SÅ upprörd, uppenbarligen så gav han dom inga pengar så dom ”lurade” ju knappast honom på några och att livet blir så mycket trevligare att leva om man väljer att tro människor om gott istället för tvärt om, förutsätta att folk ljuger, luras och bedrar. Det är ett val vi gör och gäller allt. Och dessa tiggare fortsatte hon, om du nu verkligen tror att dom tjänar ”en förmögenhet” på att sitta där i ur och skur så vad hindrar dig ifrån att göra detsamma?
Detta hat mot alla som ”avviker”, denna upprördhet, ilskan på sociala media, hetsen att alla ska köpa deras ”sanning”. Mitt val är att tro att människor är goda tills dom bevisat mig motsatsen, visst, jag går på nitar, blir säker blåst, MEN, träffar också så mycket goa, varma människor som kämpar och gör sitt bästa, som vill väl och som gärna hjälper om dom kan. Enligt mig ett mycket bättre utgångsläge att tro människor om gott, sinnet blir ljusare, hjärtat gladare, livet lättare att leva utan all ilska, hat och misstänksamhet. Var nog mycket sån förr men har verkligen tänk om, hur vill jag leva, VEM vill jag vara? För mig är valet inte svårt. Jag väljer att se på livet ljust och inte mörkt. Ser hopp, inte katastrof i framtiden. Ser alla olika människor som något positivt istället för att alla skulle vara lika. Väljer kärlek i mitt hjärta istället för bitterhet och hat mot alla som inte är som mig eller tänker som jag. Sen får så klart Inte folks åsikter och beteende skada andra, men det är väl en självklarhet?

Vår fina vän avslutade inte sitt liv, det var en mycket tragisk olycka. Han fattas mig och min hjärna vill inte ta in att han borta. Läser våra sista dialoger på Facebook om och om igen, den senaste i söndags och vill bara slå hans nummer för att höra honom svara på andra sidan. Men det kommer han inte göra. Signalerna kommer gå fram obesvarade. Min vän, hoppas dim själ fått ro nu, jag kommer sakna dig så.

Var rädda om er! Kram Malin

Sov gott min vän

Sent igår kväll fick jag veta att en god vän till oss gått bort natten innan. 38 år gammal. Bara någon vecka innan satt han här hemma hos oss i soffan och vi talade om livet, om hur dåligt han mådde, hur trasig han var i själen och hur kaotiskt hans liv var. Men också om drömmar, hopp och framtidstro. Vi åt middag, fikade, skrattade och grät. Ja, tårarna stod väl jag för men samtalet var äkta, fint. För ett par dagar sen så skrev vi till varandra på en av mina trådar angående bullar med jordnötssmör och han skulle få komma med önskningar om vad jag skulle baka tills nästa gång vi sågs. Nu är han borta. Vet inte vad som hänt än men befarar det värsta.

Det känns som om jag har haft döden som följeslagare i över två år nu, ibland har han flåsar mig i nacken, farligt nära, men sen så har jag däremellan lyckats få in lite avstånd mellan oss. Jag är fortfarande här, vid liv men min vän, som var fysiskt frisk, är borta. Tårarna rinner och känslan av vanmakt sköljer över mig. Livet är SÅ skört, det kan förändras på en sekund. Vi borde ta hand om det bättre, livet, uppskatta det mer. Uppskatta varandra.
Mina tankar går till hans son och mamma. Jag kan inte acceptera att han är borta och kommer aldrig att glömma honom

Var rädda om er! Kram Malin