Om mitt liv och de vägar det tar

Börjar bli nervös

När det gäller att ställa ut tjejerna menar jag. Brukar alltid vara lite nervös inför utställningar men innan så ”visste” jag liksom vad jag hade. Kunde rasen och visste vilken hund som kanske var ur päls eller inte tilltalade en viss domare. Nu står jag här som en novis och har ingen aning. Har inga direkta förhoppningar, ett vg vore trevligt, längre vågar jag inte tänka. Vet väl att båda tjejerna kanske inte håller championkvalitét men jag tycker det är roligt att ställa, tycker själv att dom är himla fina och på något sätt så markerar det här att jag nu vill lämna sjukdom och elände bakom mig och, förhoppningsvis, hitta tillbaka till livet. Sen att jag har back up om jag inte orkar springa själv känns bara tryggt, är otroligt trött just nu så det kanske behövs och jag kommer inte känna mig misslyckad på något sätt om det blir så att jag inte orkar. Tack Emma och Catrin för att ni finns :-) ! Nu oroar jag mig mest för solen, om det är sånt här väder då, vart tar jag vägen? Tältet är sålt och parasoll äger vi inget. Älskar ju solen, i vanliga fall, men får inte vistas i den nu p.g.a en viss medicin jag tar. Ja, ja, det löser sig. Men lite spänd börjar jag allt bli…. Tänk om dom inte ens sköter sig ;-) !

malin_tjejerna

Hoppas ni har det bra i värmen! Kram Malin

 

Long time no see

Har inte bloggat på ett tag men jag är här. Värmen gör mig slö och min envisa förkylning/hosta som nu är inne på sin tredje månad gör mig trött. Sen så orsakar dessutom min aggressiva GVH att jag knappt kan sitta stilla så länge så att jag hinner blogga, rumpan brinner som eld och det är inte direkt bekvämt. Men annars så är allt tipp- topp :-) ! Men nu är jag inte här för att klaga, faktiskt inte, inte ens på det ljuvliga vädret som ju tyvärr tvingar mig att stanna inne i skuggan. Näerå, idag är en bra dag och jag slappar med min älskling, vi sitter uppkrupna i soffan med varsin bok och te och kaffe. Sonen är ute och leker efter ett par timmar med pappa nere vid badet och tjejerna har fått sin långpromenad. Passade på när ett stort moln seglade in, det gäller att vara smart ;-) . Nu känns det som om det hänger regn i luften och vet ni, det känns ganska skönt. Känns som om det behövs en ”urladdning”. Nasi Goreng på menyn ikväll och ja, det är en helt vanlig dag helt enkelt. Imorgon är det dags att sola blodet igen, gjorde det igår, men sen så ska jag inte behöva åka in igen förrän nästa torsdag tror jag det var. Ja, om inget dyker upp då så klart. Härligt. Nu ska jag fortsätta med min bok, ville bara tala om att allting är ok. Hoppas det är det för er oxå.

Min bok, av favoritförfattaren.
Min bok, av favoritförfattaren.
Makens bok, smaken är som baken ;-)
Makens bok, smaken är som baken ;-)

Hoppas ni har en skön, slö tisdag. Kram Malin

Förhoppningar och självplågeri

Märker det numera på mig själv att jag varje dag när jag vaknar hoppas att den nya dagen ska bli bättre än den innan. Att jag ska må lite bättre, få mera kärlek,, få le eller t.o.m skratta. De dagarna då jag får som jag vill är tyvärr inte många men ändå så fortsätter jag att hoppas varje dag. Någon sorts mänsklig mekanism som inte tillåter mig att ge upp. Att jag fortsätter hoppas. Idag skulle Magnus varit ledig, hade hoppats på en bra dag, en mysig dag då vi skulle kunna umgås då Benjamin var på fritis. Istället så ringde dom från stan och undrade om han ville jobba och så klart han ville, det är ju jättekul att dom tycker han är duktig och jag är glad för hans skull. Men för mig blev det lite antiklimax, blev en låååång dag ensam istället och mina förhoppningar gick upp i rök. Försöker göra det bästa av det men lyckas inte riktigt och det är då som jag ibland ägnar mig åt vad som nästan kan kallas för självplågeri. Jag börjar tänka på saker som hänt, ord som sagts, händelser som för alltid finns fastetsade i mitt inre. Alla frågetecken som jag aldrig kommer att få svar på. Försöker stoppa mig själv och oftast så lyckas jag men inte alltid. Jag ställer mig frågan varför jag gör så, varför jag spär på min egen ledsamhet, nästan som att jag tycker att jag inte förtjänar att må bra längre. Som att jag förringar mig själv och min betydelse.  Så är det nog inte, har nog bara haft några dåliga dagar nu och då blir jag lätt lite mörk. Men ändå…

Solen lyser och hindrar mig för någon längre promenad, som tur var så hann vi med en i förmiddags då det bara var delvis soligt. Kämpar på med min hud och tycker nog att den sakta börjar bli ”bättre”. Hela lägenheten är full av min avflagade hud och jag går med soppskyffeln och försöker hålla efter det. Går så där, det kommer ju nytt hela tiden men förhoppningsvis så har jag ömsat skinn klart snart. Då blir jag finare igen.

Hoppas ni har en skön torsdag. Kram Malin

Tre hjärtan slår som ett

Har ni tänkt på det någon gång ni som har hundar? Jag har det inte men så för någon månad sen så la jag märke till det och sen dess så tänker jag på det varje gång. Vadå undrar ni. Jo, när tjejerna kryper upp på mitt bröst och vi ligger där och vilar eller sover så brukar våra hjärtan börja i otakt. Mitt slår långsammare och deras snabbt. Men så efter en stund så har deras hjärtan anpassat sig till mitt, alla tre hjärtan slår i takt, våra bröstkorgar reser sig och sjunker samtidigt och det känns så innerligt, som att vi är så nära varandra, inte bara kroppsligt. Det tycker jag om, då fylls jag av värme, glädje och samhörighet. Jag njuter av stunden och dom ger mig, även då, kraft och kärlek. Vad vore jag utan mina små tjejer? Vågar inte tänka på det och som tur än så behöver jag inte göra det heller. Världens bästa medicin är det och vet ni, inga biverkningar som de flesta andra mediciner jag måste ta just nu.
20140619_081640-1_resized_1
Idag tänker jag göra någon som jag velat göra i flera veckor, jag ska baka morotskaka med fräsch färskostglasyr smaksatt med lime, mums. Sen så börjar det bli dags för bullar oxå, kardemummabullar med en massa smör. Får se vad jag hinner med idag. Magnus börjar jobba strax efter ett så jag har några timmar att fördriva själv. Sen blir det kycklingpaj med mozarella och tomater till middag så jag kommer nog inte ha problem att sysselsätta mig ;-). Dessutom så ska ju tjejerna och jag ut på en långis, extra viktigt nu för Alice behöver banta lite inför utställningen, hon har konstigt nog gått upp i vikt under sitt löp, trots långa promenader och inte mer mat än vanligt. Hon är just nu hungrig jämt, jag förstår ingenting, hon som brukar vara måttligt road av att äta. Ja, ja, det blir nog bra, hon är ändå världens bästa Alice :-).

Hoppas ni får en skön onsdag. Kram Malin

Små marginaler

Jag är extremt känslig just nu för hur min närmaste omgivning mår, d.v.s Magnus och Benjamin. Mår dom bra  och är glada så kan jag klara allt känns det som, jag fylls av så mycket jävlar anamma, kämparglöd och lycka så jag blir ostoppbar. Men, när dom mår sämre, när dom har dåliga dagar, då faller jag direkt. Orkar ingenting och tårarna lurar hela tiden innanför ögonlocken. Ensamheten kommer som ett brev på posten och jag vill bara krypa ihop och gömma mig. För mig beror det verkligen på hur dom mår när det gäller hur jag själv mår. Marginalerna är små åt båda hållen, behöver sen så otroligt lite för att få tillbaka kämparglöden och känna mig lugn igen. Mitt behov av trygghet, ömhet, vänlighet, kärlek och omtanke är stor, utan det så står jag väldigt liten. Önskar självklart att det inte vore så, att jag inte vore så beroende av min familj för att må bra och klara av min kamp, men det gör jag.

Just nu vill jag bara skrika ut min frustration över mitt virus, min sargade hud som lyser ilsket röd och flagar överallt, min jätteförkylning som nu är inne på sin sjätte vecka, min torrhosta som jag har haft lika länge, min bråkiga mage, min ensamhet. Alla dessa saker som jag normalt knappt tänker på längre blir oerhört påtagliga när jag är låg. Det kan ändras snabbt, om en timma eller två så kanske jag ler igen men nu har det varit några tunga dagar. Kvicksanden drar mig allt längre ner. Förlåt om jag gnäller, försöker verkligen att undvika det men idag var jag bara tvungen att skriva av mig. Tack för att ni finns där ute.

Hoppas ni får en skön måndag. Kram Malin

Sitter här och väntar på att klockan ska gå

Sonen vaknade lite tidigare än jag hade föredragit så vi har varit uppe en stund. Har kissat tjejerna, gett dom frukost och skrivit nästa veckas meny och inköpslista. Nu tänkte jag hoppa in i duschen innan jag börjar med frukosten och vi väcker den ännu sovande maken. Tänkte göra smoothies idag på vaniljyoughurt, banan och frysta jordgubbar. Till det varma, nybakade ( fusk, bake-off bara så ni inte tror att jag är så duktig att jag även har hunnit baka nu på morgonen ;-) ) baugetter. Kurrar gott i magen redan. Molnigt och kallare idag, undra om medelhavsböljan är över för denna gång? Nu kanske min hud får en chans att återhämta sig. Brukade ju lägga upp min veckomeny varje vecka förr men för det behöver jag makens hjälp och då han fortfarande sover så tänkte jag att jag åtminstone kunde skriva den här. Förhoppningsvis så kan jag inspirera någon med någon rätt, vet hur svårt det kan vara. Inga rätter är dyra då jag har kollat upp så det finns bra pris på allt ”det dyra” även om vissa rätter så klart är billigare än andra. Till två rätter så delar jag t.ex en färsk kyckling som jag tillagar i ugnen och som just nu är jättebillig på Willys. Man får vara smart ibland.

  • Måndag: Kycklingpaj med mozarella och tomater
  • Tisdag: Asiatisk gryta med räkor och nudlar
  • Onsdag: Nasi Goreng med räkchips
  • Torsdag: Grillspett med klyftpotatis, tzatziki och tomatsallad
  • Fredag: Ratatouille med pasta ( och god korv för dom som inte vill ha vegetariskt )
  • Lördag: Lammstek med potatisgratäng och kantarellsås
  • Söndag: Fläskfilégryta med grönsaker och ris

Hoppas ni får en underbar söndag! Kram Malin

Att misslyckas med en banan

Idag blir det inga kloka ord, idag blir det ett verkligt i-landsproblem. Har i måååånga månader nu drömt om friterad banan med sirap och glass, ni vet precis vad jag menar eller hur? På alla kinakrogar jag nånsin ätit det på så har det sett ut och smakat likadant. Mumsigt värre. Så när maken idag ville fira min nya, fina frisyr ( ;-) ) så skulle jag få det på den enda asiatiska restaurangen som finns här i Åtvidaberg. Lyckan var stor och förhoppningarna stora. Besvikelsen när dom kom in med sönderfriterade, panko (??) panerade bananer med en glasskula och typ två milliliter kolasås var enorm. En sån enkel grej kan få mig ur balans helt för en stund och magen kurrar besviket. Var var mina friterade bananer med sirap och vaniljglass som sakta smälter emot dom gyllene, varma bananerna? Jag vet, nu är jag löjlig men just då var det en stor grej även om jag nu känner att det känns lite löjligt. Men, suget efter riktiga friterade bananer finns definitivt kvar och jag behöver garanterat kalorierna ;-) .

*dregel*
*dregel*
Nyklippt och fin :-)
Nyklippt och ”fin” :-)

Hoppas ni har haft en mysig lördag! Kram Malin

 

 

 

Guldstund i bilder

Jag tog med mig tjejerna i morse när jag skulle lämna Benjamin på fritis. Tänkte vi kunde gå en promenad nere vid sjön innan den invaderades av sommarystra barn och deras föräldrar. Hade tur, det var inte en enda person där när vi kom och vi fick en underbar promenad och det innan det blev för varmt för oss alla tre att vistas ute.

Vackert vid Bysjön
Vackert vid Bysjön
Solen lös så vackert genom träden
Solen lös så vackert genom träden
Och det luktade gott ÖVERALLT!
Och det luktade gott ÖVERALLT!
Vi bara njöt
Vi bara njöt
Och vissa hade spring i benen ;-)
Och vissa hade spring i benen ;-)

Lite mer ”lagom” väder idag för mig, lite mer moln men ändå skönt och behagligt. ”Pratade” med min äldsta son Anton via datorn i morse. Han och sambon är i Australien sen innan jul och innan det så jobbade dom i Norge i 1,5 år. Saknade är hemsk. Under min värsta period i livet så har han inte funnits här, det har varit tufft även om det är som det är, våra barn blir vuxna och får sina egna liv. Men, nu längtar dom hem, massor, så förhoppningsvis så får jag krama om honom snart! Riktigt hårt ska jag krama! Och oss emellan så tror jag att jag aldrig kommer att släppa ;-) .

Anton och Benjamin för några år sen
Anton och Benjamin för några år sen

Hoppas ni får en lugn, skön fredagskväll! Kram Malin

 

Isolerad

Älskar verkligen den här värmen, i vanliga fall. Just nu får den mig bara att känna mig isolerad. Kan inte vistas ute mer än korta stunder, kan inte följa med och bada utan jag sitter här inne och ser ut på det underbara vädret. Som min hud ser ut just nu så skulle jag inte utsätta mina medmänniskor för den synen heller även om jag fick och jag skulle inte orka med alla blickar heller. Inget stort problem, jag vet, men lite jobbigt är det. Försöker gå de längre promenaderna med tjejerna på mornarna eller kvällarna och som tur är så tycker dom att den värsta hettan är ganska ( läs: väldigt ) jobbig och vill inte gå några längre promenader mitt på dagen. Men, som sagt, inget större problem egentligen, finns liksom det som är värre. Får vända det till något positivt, får mycket vila nu när jag ”vilar upp mig” efter semestern, behöver inte vara rädd för att bränna mig ( förstår inte alla som ligger och pressar nu när man faktiskt vet hur farlig solen är, är det verkligen värt det? Inte för mig, har drabbats av cancer en gång, det räcker mer än väl ), nästa sommar så kommer jag säkert kunna delta ute, bada med Benjamin och Magnus, gå promenader i solen, vara med ute och grilla, min tid kommer. Det gäller bara att ha lite tålamod.

Känns lite så här just nu...
Känns lite så här just nu…

Bada lite åt mig också, okej? Tack :-) ! Hoppas ni har en fin torsdag. Kram Malin

Att dö

Jag tror att vi alla kan enas om att vi inte vet vad som händer med oss när vi dör. Vi kan ha en övertygelse, en bild om vad vi tror händer men när det kommer till kritan så är det ingen som vet, eller hur? När jag blev sjuk så kommer, självklart, tankar som jag inte hade haft innan. Många tankar om döden, om jag verkligen tror på min övertygelse nu när det liksom kom skrämmande nära. Vet inte om jag ska vara ärlig, det blev plötsligt inte så viktigt. Värst var tankarna om  hur de jag i så fall skulle lämna kvar skulle få det. Om hur deras liv skulle bli, mina söner, Magnus, mina föräldrar, min bror, mina få vänner. Ju längre ut ifrån familjekärnan desto lättare att gå vidare, så är det så klart men ändå. Jag, ja, jag skulle ju vara borta så mig skulle det ju inte vara synd om längre. Typ. Men så tänkte jag på alla andra som man träffat, bekanta, alla som stöttat mig genom min resa, främlingar, nya vänner. Där skulle snart minnet av mig blekna, -Minns du hon Malin? -Var det hon som gick bort i…. cancer var det va? -Ja, just det. Och sen så skulle dom fortsätta att prata om vad dom skulle äta till lunch, vem dom tror ska bli BIR på dagens utställning, vilket lag som ska vinna matchen ikväll, ni vet, vardagliga saker, för dom levande. För livet går vidare. Som sagt, värst är så klart för dom närmaste men även för dom… sorgen avtar, dagarna rullar på och helt plötsligt så ler dom igen. Saknaden försvinner kanske aldrig men livet börjar liksom flyta igen. Och det är väl bra. Så klart. Men det känns fruktansvärt för mig som är den som höll på att försvinna. Samtidigt som det inte gör det. Förstår ni? Kanske lyckas jag inte uttrycka mig så att det går att förstå, det är svåra tankar det här. Jag har gått en rond med döden och vunnit. Jag småbråkar fortfarande lite med den samme men den värsta faran är avblåst, just nu. Nu vill jag bara få tillbaka mitt liv, njuta av min familj och få delta i alla vardagliga samtal som är så vanliga att man inte ens tänker på dom. Det är vad jag vill.

Hoppas ni njuter och inte smälter bort. Kram Malin