Om mitt liv och de vägar det tar

Vem kommer minnas mig som MIG?

Är det någon, ens min familj, som kommer minnas mig som den jag var innan sjukdomen om jag förlorar kampen nu eller har jag blivit min sjukdom? Kommer det finnas någon, som när han eller hon tänker på mig, minns den glada, skrattande, livsälskande Malin som jag än gång var eller kommer man minns den ledsna, borttynande Malin som jag var sista åren? Tanken är svår, gör ont. Hade ett långt samtal igår med en av mina älskade söner, det blev en massa tårar och kramar och var både plågsamt och fint, kärleken som jag känner till mina barn är oändlig. Han fick mig i varje fall att lova att inte ge upp, oavsett. Jag tänker hålla det hur tufft det än kommer att bli, för deras skull. Dör jag nu så är det min kropp som inte orkar, inte jag. Det är ett löfte.

Hoppas ni har en ljuvlig söndag. Kram Malin

Så snabbt det kan vända

Hon, ni vet den överlevande Malin, hon finns, det vet jag men de sista dygnen har varit väldigt tuffa för att uttrycka mig milt och jag har känt slutet nosa mig i hasorna. Har en huvudvärk som inte är av denna värld och som ingenting biter på och är så galet trött så allt jag vill göra, dygnet runt, är att sova. Högt blodtryck, lågt hb trots att jag fått påfyllning och blod i urinen. Det känns otäckt. Min läkare säger att jag inte ska dö, Magnus smaker bort mina tårar och säger detsamma, försöker tro på dom. Försöker verkligen! Benjamin ber mig att inte gråta för att då blir han så ledsen och gråter, så jag försöker, för hans skull, men det är svårt.

 Längtar SÅ efter det enkla, det vanliga, det som de flesta inte förstår att uppskatta förrän det är för sent. Vardagen med dess ”tråkighet” som egentligen inte alls är tråkigt utan helt, helt underbart. Längtar SÅ.

Hoppas ni har en skön, vanlig fredag! Kram Malin

Hur ska jag leva mitt liv?

Som att jag ska överleva eller som att jag kommer att dö. För mig är svaret självkart, jag måste ju leva det som om jag kommer klara mig, som om åren ligger framför mig som en rad av pärlor. Planera för framtiden, resor, kommande valpkullar, drömmar som jag /vi vill försöka förverkliga. Inte gå och vara rädd och sluta göra planer bara för att rädslan tar över att jag aldrig kommer att hinna uppleva dem. Jag tror många sjuka människor gör det, glömmer leva, tror inte riktigt på en framtid, vågar inte. Jag tycker det är sund, tycker det är bättre att leva som att man har tid framför sig än tvärt om. Kanske lättare sagt än gjort många gånger men tror det är bra att försöka. För då, oavsett hur det sen går, så mår man bättre, är kanske lite gladare, på vägen.

Jag ska överleva, jag ska bli 95 år minst, och jag gör mitt yttersta för att det ska bli så. Många timmar på sjukhuset idag, fått blod (mitt hb var nere i 60!!) och gjort ett ryggmärgsprov,  det ska visa hur viruset i hjärnan ser ut, om det blivit bättre eller sämre och imorgon kväll ska jag in och få T-celler från min son Anton. Ska tydligen hjälpa min benmärg att producera mer och få mig att bli starkare. Om det fungerar. Allt med mig känns som olika experiment, dom famlar lite i mörkret men dom försöker i varje fall. Hela Sveriges elit inom ämnet. Det känns bra.

Så, jag väljer att leva mitt liv som att jag ska överleva, som att jag har många år kvar. Ska pl-undersöka Filippa och börja kolla runt efter lämpligt kavaljer till henne nästa löp och även vem som ska få äran att bli pappa till Alice sista kull. Roliga saker att planera, fundera över, många förstår mig nog inte alls och till er kan jag bara säga att vi alla är olika, tack och lov, och att hundar och avel råkar vara mitt enda intresse, det som MIG lycklig och ni andra, ja ni förstår precis vad jag menar. Så –  Hej jag heter Malin och jag är en överlevare! Så det så.

Hoppas ni har haft en suverän tisdag! Kram Malin

Vad går gränsen för dig?

 

Det här är en tung fråga, nästan, tror jag, omöjlig att svara på.  Dessutom så tror jag att de flesta aldrig har behövt fundera på det och därför ännu mindre vet vad dom ska svara. Jag avundas dom.

Var går din gräns för vad som är ett liv värt att leva? Hur mycket smärta kan du stå ut med. Som sagt, de flesta har ingen aning och jag önskar jag fortfarande vore en av dom. Som lever sina liv som det ska vara, med hälsa. Tyvärr så uppskattar man det nog inte som man borde utan tänker nog, OM man tänker, att det är så det ska vara, allvarligt sjuk blir ”bara andra”. Så är det inte, jag vet, jag brukade vara en av dom.

Jag har i varje fall tänkt om SÅ många gånger sen jag blev sjuk. Flyttat fram min egen gräns för vad jag tycker är ett värdigt liv, för hur mycket smärta och andra åkommor jag klarar av och ändå vill leva kvar. För jag vill verkligen inte dö. Trots att jag har så ont efter fallet så inte ens morfinet funkar varje gång och trots att synen och balansen har isolerat mig ännu mer och gjort mina dagar hemska att genomlida. Så har det varit hela tiden, jag har trott att jag inte klarar mer, att jag nått gränsen så drabbas jag av något nytt och så flyttar jag fram min gräns. Märker att jag klarar av även den nya smärtan och att viljan att få stanna kvar är SÅ stor. Under den senaste dippen så var vi oroliga, både jag och min läkare och hon har för första gången haft ”samtalet” med mig. Om vad jag vill ska hända om alternativen tar slut. Om jag vill leva så länge som möjligt men med så stark medicinering att slutet blir allt annat än värdigt eller om jag hellre lever endast en kort tid men med lite mera livskvalitet. För mig är svaret enkelt, kortare tid. Jag har även fått lova att säga till om jag når en egen gräns där jag känner att jag inte orkar mer och jag tror det var ur det löftet som tanken på detta inlägg föddes. Väldigt otäcka tankar, Overklig. Har även sett till att Magnus vet om vart jag vill ta vägen efteråt. Det har nog fått mig att vilja leva ännu mer, för mig är det värt ofantligt mycket, att överleva. Jag överraskar ständigt mig själv att jag klarar av så mycket smärta, så många nya plågor, men det gör jag. Än så länge.

Hoppas du aldrig behöver tänka dessa tankar, att dit liv fortsätter innehålla endast dessa ”vanliga” fel, krämpor och klagomål. Det hoppas jag verkligen.

Ber om ursäkt för detta allvarliga, tunga inlägg men kände att det behövde komma ur. Och jag vet ju att ni finns där, tar emot mina ord och fångar upp mig. Tack för att ni finns, det betyder så otroligt mycket.

 

Hoppas ni får en riktigt skön fredag! Kram Malin

 

 

 

 

 

 

 

 

Att orka inspirera

Det är många som hör av sig och tackar för att jag inspirera dom, smittar dom med min positivism och undrar hur jag orkar nu när jag mått dåligt så länge. Saken är den att ha möjligheten att skriva till er ger MIG mycket. Det gör mig ofta gladare, starkare och era kommentarer ger mig energi. Så om jag då, på köpet, ger er samma sak tillbaka, ja men det känner jag är indertbart! Skulle gärna ge mig ut i skolor och företag senare om jag blir frisk, om jag överlever och dela med mig av min kamp, mina tankar. Kan jag hjälpa EN enda människa så skulle jag bli nöjd. Har insett, den riktigt hårda vägen, att jag besitter styrka som jag aldrig hade kunnat ana. Att det underlättar att tänka positivt och välja att se det fina i livet hur lite det än må vara ibland. Men det finns alltid där, om du tittar. Jag är en sån som ser mitt glas halvfullt inte halvtomt, som hellre tror det löser sig istället för att gå och tro att allt kommer gå fel. Mår mycket bättre då. Tror alla skulle göra det om dom bara lärde sig knepen? Kanske är det det jag kan göra? Lära dom hur man kan ändra sitt sätt att tänka. Inte för att jag är någon expert men jag har ju lyckats själv och har fått kämpa en hel del. Tror ni det? Att folk skulle uppskatta det, att det skulle ge dom något?

Jag blir lycklig när ni hör av er och tackar mig, att jag får er att tänka till, stanna rep, omprioritera. Det får mitt liv att kännas…lättare att leva, får en djupare mening. Kan jag kanske hjälpa andra? Det vore underbart!

 

Hoppas ni har en underbar torsdag, dom pratade om 20 grader, rena glassvädret ju! Kram Malin

ppas

Tror ni det går?

Kan vara så att jag är FÖR ivrig, vill FÖR snabbt men jag har saknat bloggandet SÅ mycket så jag försöker. Kanske inte blir det känslosamma, låååånga inlägg jag vill skriva ser nog fortfarande för dåligt och är för osäker men några rader i varje fall, visa att jag är här, lever, även om det känts oroligt ett tag nu. Det har varit ångestfyllt, fruktsvärt ensamt i min ”bubbla” utan vare sig syn och balans och mycket elände har drabbat mig sen sist. Jag har haft en infarkt i hjärnan, viruset som härjar i min kropp har även hittat sin väg dit, till just hjärnan så min balans är nästan obefintlig, viruset har även hittat till mina ögon men där är det i varje fall goda nyheter för det har läkt ut så dom har kunnat operera gråstarren, igår opererade jag ena ögat och kan redan blogga så det har gått fort. Hoppas dock att den fortsätter förbättras lite, så det blir enklare, mer ”normalt”.

Har även ramlat, landade på svanskotan rakt på cementgolvet. Det gör otroligt ont och måste gå på morfin för att överhuvudtaget kunna röra mig. Så onödigt! Mår illa av morfinen och kräks så nu har jag fått det också, tabletter mot illamående.

 

Men kul nyhet nummer två är att Alice fått valpar, två tjocka korvar som blir tre veckor på lördag. 21 mars föddes dom och var då fyra till antalet men en var döfödd och en liten tik gick bara ner trots stödmatning men dessa två, ”Charlie” och ”Ellen” dom gör inget annat än att äter. Charlie är Black & tan som deras halvsyster Filippa och Ellen är underbart blue & tan. Bilder kommer, jag lovar.

Hoppas att ni haft det jättebra, jag har verkligen saknat er. 

Kram Malin

Facebookuppdatering

Det här fick jag hjälp av Magnus att skriva idag på Facebook. Postar det även här med hans hjälp.

 

Tack så jättemycket för alla kommentarer här på Facebook, de betyder massor! Jag ser fortfarande inte bättre så det är Magnus som hjälper mig att skriva även den här gången.

Viruset i ögonen ser dock ut att ge sig tack vare stark medicin och efter det kan man göra en starr-operation för att se hur mycket av synen som går att rädda. Dock har nya komplikationer uppstått som en direkt följd av den här medicinen så har jag fått högt blodtryck och det i sitter har gett mig en infarkt i hjärnan. Det ihop med synen och min dåliga muskulatur har i stort sett slagit ut hela min balans och ute kan jag bara gå med stöd av Magnus.

Att påstå att livet leker just nu vore en extrem överdrift, jag lever i min lilla bubbla och klarar knappt någonting utan hjälp.
Saknar att skriva på bloggen så det gör ont i hjärtat, saknar er alla och erat stöd.

Hoppas ni har det bra och njuter av det lilla såväl som det stora. Kram /Malin

Mitt suddiga liv

Just nu är min syn borta igen, det är det som gör att jag har varit frånvarande både här och på Facebook och det är nu Magnus som hjälper mig att skriva för jag ville tala om att jag finns här.

Hela den här veckan har jag gått omkring med endast ledsyn och det är allt annat än lätt att få dagarna att gå då. Hoppas bara att jag inte får tillbaka den infektion jag hade i december då jag fick läggas in när synen försvann sist. Är lite rädd för det. 

 

Hoppas ni har det bra. Kram Malin 

 

Skadat gods

Det skulle jag vilja skriva om idag men jag vet inte om jag kan lämna ut så mycket om livet omkring mig. Avslöja allt om MIG själv har jag inga problem med, det vet ni.
Men jag kan säga så här, att när jag är ledsen, när mitt självförtroende är extra lågt, som nu, då känner jag mig som skadat gods. Vem skulle vilja ha mig nu, vem kan älska mig? En blek kopia av den jag var, en sjukling som mer eller mindre är fast i hemmet. Mager, eländig med oviss framtid. Kommer jag ens att leva. Jag vet att jag är negativ idag, att jag inte riktigt känner så här annars men ändå…
En skitdag, har varit några nu ett par dagar, önskar jag såg nånting annat än det som möter mig i spegel, ett leende, en glimt i ögat, hopp? Inte den stora vanmakt, sorgen, hopplösheten.
Solen lyser i varje fall, det är skönt, positivt. Kallt är det men friskt. Har precis varit ute med tjejerna. Ska försöka peppa mig själv lite, VET egentligen att jag inte är värdelös. Måste bara hitta tillbaka till skrattet. Glädjen. Hoppet.

Hoppas ni har en underbar dag. Kram Malin

Milstolpe

Det blir det för sonen idag, han ska för första gången sova borta. Har inte blivit av tidigare, visst har jag och Magnus varit iväg några nätter, när vi har åkt färja, men då har brorsorna bott hos oss. Nu ska Benjamin in till äldsta brorsan, Anton. Dom ska gå på bio, äta på Mc Donalds och sen imorgon åka pulka, spännande värre!
Det innebär också att vi får en ensam kväll, bara så där OCH melodifestivalen drar igång ikväll, mysigt! Kanske kan bli ett skönt dygn. Inte för att Benjamin inte är underbar att vara med utan för att det kan vara skönt, ett avbrott i rutinerna, att bara få vara.
Men först ska vi svänga förbi Ikea när vi har lämnat honom och köpa en valplåda till Alice. Vår slängde vi när jag blev sjuk och dom har en så himla bra där. Ja, den är ju inte gjorde för valpar så klart men lånade en sist och det funkade kanon. Kostar bara 99:-,bra va?
Nä, dags att väcka Magnus, kicka igång den här dagen.

Hoppas ni får en skön, solig lördag. Kram Malin