Om mitt liv och de vägar det tar

Min ”nya” rastlöshet

Vad ska jag göra med den, hur hanterar jag den bäst. Och beror den på att jag mår ganska okej just nu eller på medicinerna som jag äter, tex min jävla kortison. Vet liksom inte längre vad som JAG och vad som beror på medicinerna. Är tex sorgligt jag känner idag ”äkta”, är rastlösheten det, eller är det kortison en som spökar. Det nästan kliar i mig, börjar tycka illa om mitt hörn i soffan som har varit min plats så länge nu. Men vad ska jag göra, vad får jag göra, vad orkar jag. Får inte städa, får baka och laga mat så det gör jag. Bakade bröd igår (som redan är slut) och snickers-brownies idag. Går ut med tjejerna. Vet att min kropp behöver ta det lugnt, känner det så jag önskar att jag kunde få slippa denna nya rastlöshet. Den stressar mig, gör mig orolig och låg. Tror mycket beror på att Magnus går hemma så mycket också, då han bara jobbar deltid. Han trivs verkligen inte med det utan blir otroligt rastlös och det smittar. Lättare när jag är hemma själv på dagarna.
Min försämrade syn påverkar nog också, knappt kul att se på tv längre, så dåligt ser jag. Hoppas jag slipper kortison en snart, mår verkligen inte bra av den.

Nu är dom inne på busfabriken på Benjamins kalas och som vanligt sen jag blev sjuk så får jag inte följa med, smittorisken är alldeles för stor. Trist att inte få delta men just kalas på busfabriken kan faktiskt kvitta, är hellre hemma själv med tjejerna då i en tyst lägenhet. Men själva grejen, att så sällan få delta, det kan kännas tufft. Får en känsla av utanförskap ibland. Dom och jag, inte vi. Vet att det bara är i mitt huvud och att det visst är vi men tankarna kommer ibland ändå. Så dum man är. NÄ, nu ska jag fokusera på allt det braiga! Som att lägenheten doftar himmelskt av browniesen, som att jag trots allt är pigg, som att jag har min familj, att snön ligger kvar, Alice är parad, jag har mina tjejer, ja, det finns så mycket! Bort med dig rastlöshet, bort med dig utanförskap, HÄR har ni inget att hämta!

Hoppas ni har en toppensöndag! Kram Malin

Vem är du bakom skrattet?

Läser alla fina ord på min avlidna väns sida på Facebook, även jag har skrivit där. Och jag förstår alla, han har lämnat ett fruktansvärt stort tomrum efter sig och jag tror att alla som har haft turen att träffa honom kommer att sakna honom. Men en sak som slår mig, han hade en mask min vän, utåt så var han en ständigt leende, skrattande, stöttande, rolig, charmig och karismatisk person. Alla skriver om hur dom kommer att sakna just detta. Men han var så mycket mer, hans inre var mörkt, hans demoner många och hans dolde det kaos som var hans liv för världen. Ja, för de flesta i varje fall. Jag tror inte det är bra, att lura nära och kära, vänner och familj, att allt är bra. Att vara så himla stark och duktig utåt när man går sönder inuti. Ingen tackar en, och ingen får heller möjlighet att finnas där, stötta, hjälpa om man kan. Farligt att lida ensam. Jag är tacksam att han till slut valde att tro på oss, berätta för oss. Kanske kände han sista veckorna att det fanns några där som visste sanningen och ändå tyckte om honom. Jag hoppas det.
Vem är du bakom skrattet? Hoppas att du, om du mår dåligt, inte håller det inom dig utan vågar prata om det. Vi behöver alla hjälp ibland, vi alla kan gå vilse eller hamna i det där mörka hålet utan kraft att själva ta oss upp. Var inte rädd att visa dig svag, liten, vi är många som vill hjälpa!

Hoppas ni får en skön lördag. Kram Malin

Ett val vi gör

Läste en så bra kommentar häromdagen på Facebook, en bitter, hatisk kille spydde galla på alla dessa tiggare, trött var han på hur dom lurade oss blåögda svenskar osv. En tjej svarade, hon förstod inte varför han var SÅ upprörd, uppenbarligen så gav han dom inga pengar så dom ”lurade” ju knappast honom på några och att livet blir så mycket trevligare att leva om man väljer att tro människor om gott istället för tvärt om, förutsätta att folk ljuger, luras och bedrar. Det är ett val vi gör och gäller allt. Och dessa tiggare fortsatte hon, om du nu verkligen tror att dom tjänar ”en förmögenhet” på att sitta där i ur och skur så vad hindrar dig ifrån att göra detsamma?
Detta hat mot alla som ”avviker”, denna upprördhet, ilskan på sociala media, hetsen att alla ska köpa deras ”sanning”. Mitt val är att tro att människor är goda tills dom bevisat mig motsatsen, visst, jag går på nitar, blir säker blåst, MEN, träffar också så mycket goa, varma människor som kämpar och gör sitt bästa, som vill väl och som gärna hjälper om dom kan. Enligt mig ett mycket bättre utgångsläge att tro människor om gott, sinnet blir ljusare, hjärtat gladare, livet lättare att leva utan all ilska, hat och misstänksamhet. Var nog mycket sån förr men har verkligen tänk om, hur vill jag leva, VEM vill jag vara? För mig är valet inte svårt. Jag väljer att se på livet ljust och inte mörkt. Ser hopp, inte katastrof i framtiden. Ser alla olika människor som något positivt istället för att alla skulle vara lika. Väljer kärlek i mitt hjärta istället för bitterhet och hat mot alla som inte är som mig eller tänker som jag. Sen får så klart Inte folks åsikter och beteende skada andra, men det är väl en självklarhet?

Vår fina vän avslutade inte sitt liv, det var en mycket tragisk olycka. Han fattas mig och min hjärna vill inte ta in att han borta. Läser våra sista dialoger på Facebook om och om igen, den senaste i söndags och vill bara slå hans nummer för att höra honom svara på andra sidan. Men det kommer han inte göra. Signalerna kommer gå fram obesvarade. Min vän, hoppas dim själ fått ro nu, jag kommer sakna dig så.

Var rädda om er! Kram Malin

Sov gott min vän

Sent igår kväll fick jag veta att en god vän till oss gått bort natten innan. 38 år gammal. Bara någon vecka innan satt han här hemma hos oss i soffan och vi talade om livet, om hur dåligt han mådde, hur trasig han var i själen och hur kaotiskt hans liv var. Men också om drömmar, hopp och framtidstro. Vi åt middag, fikade, skrattade och grät. Ja, tårarna stod väl jag för men samtalet var äkta, fint. För ett par dagar sen så skrev vi till varandra på en av mina trådar angående bullar med jordnötssmör och han skulle få komma med önskningar om vad jag skulle baka tills nästa gång vi sågs. Nu är han borta. Vet inte vad som hänt än men befarar det värsta.

Det känns som om jag har haft döden som följeslagare i över två år nu, ibland har han flåsar mig i nacken, farligt nära, men sen så har jag däremellan lyckats få in lite avstånd mellan oss. Jag är fortfarande här, vid liv men min vän, som var fysiskt frisk, är borta. Tårarna rinner och känslan av vanmakt sköljer över mig. Livet är SÅ skört, det kan förändras på en sekund. Vi borde ta hand om det bättre, livet, uppskatta det mer. Uppskatta varandra.
Mina tankar går till hans son och mamma. Jag kan inte acceptera att han är borta och kommer aldrig att glömma honom

Var rädda om er! Kram Malin

En resa

Så kan man egentligen se på livet, som en resa. Under resans gång stöter man på olika människor, vissa lämnar livslånga avtryck, andra blir kvar och följer med på din färd, andra försvinner utan att lämna något bestående intryck. Sen så finns det dom som gör dig illa, som du inte vill ha i ditt liv, dom gör vi bäst i att försöka få att hoppa av resan så fort som möjligt. Vad alla möten har gemensamt är att dom hjälper oss att utvecklas som människor, både de bra och de dåliga mötena. Om vi vill, om vi är öppna för vår egen personliga utvecklingen. Det är något som jag verkligen har varit, och självklart är, sedan några år. Att bli en bättre människa, en positiv människa som förhoppningsvis kan påverka andra på ett bra sätt, som vill hjälpa, göra gott. Nu säger jag inte att jag var en dålig person förut, det var jag inte men jag var inte mitt bästa Jag och det tycker jag borde vara allas önskan. Vem är du? Är du den du vill vara eller känner du att du skulle kunna förändras till det bättre? Jag försöker identifiera de sidor hos mig som jag är mindre nöjd med, funderar på varför jag beter mig på ett visst sätt ibland och försöker sen vara medveten om det, tänka mig för och känner att jag allt mer börjar tycka om mig själv som människa, medmänniska. Mitt liv är en resa, människor jag mött, händelser som inträffat på vägen, allt har hjälpt mig att bli den jag är idag. En rikare människa när det kommer till självinsikt, empati, positivt tänkande. Min personliga utveckling kommer nog fortsätta tills den dag jag dör, jag var lite sen i starten men finner nu en stor tillfredsställelse att sträva efter att vara en så pass bra människa som möjligt. Ingen kan vara perfekt men vi kan alla försöka vara vårat bästa Jag.

Hoppas du har en skön onsdag i snön. Kram Malin

”Det gör mig ledsen att du har haft cancer”

-Vad menar du älskling?
-Du kunde ha dött (jag känner att hans tårar rinner ner på min arm där vi sitter i soffan och kramas)
-Ja, jag vet hjärtat, men det gjorde jag inte, jag är kvar här hos dig och min cancer är borta.
-Men tänk om den kommer tillbaka?
-Jag lovar dig att göra allt jag kan för att den inte ska göra det.
-Men du är ju fortfarande så sjuk
-Ja, men jag kommer bli bra, jag jobbar på det älskling
-Jag tycker inte cancer borde få finnas!
-Nej, älskling, DET tycker inte jag heller.

Jobbigt, ledsamt men ändå fint samtal med min fina, goa sjuåring i soffan i morse innan skolan. Hans tankar har börjat bli många om min sjukdom, och om döden, nu när det har hunnit gå över två år. Inte alltid lätt att veta vad jag ska svara men jag försöker bara vara ärlig, så mycket jag kan. Älskade Benjamin.

Hoppas ni får en helt magisk tisdag! Kram Malin

Det känns inte bra

Jag tycker inte om den elektroniska utvecklingen som vi har. Att vi ständigt ska vara uppkopplade, nåbara. Att vi sitter med våra ansikten stirrande på våra mobiler, plattor och så vidare, spelar, kollar, uppdaterar. Även när vi umgås måste det kollas, läggas upp bilder som visar hur himla kul vi har. Vi söker bekräftelse, och vill kanske även väcka avundsjuka i vissa fall, – se hur bra DOM har det! Vissa av oss verkar leva sina liv via tex Facebook, varenda liten sak i vardagen blir en egen status där man får information som inte alltid känns så relevant. Kanske är det så, vi är kanske generellt mer ensamma nu för tiden och via Facebook så känner vi oss mindre ensamma, den nya typen av vänner finns där, berömmer, bekräftar, gillar.

Jag säger inte att jag är bättre,det är jag inte, är en del av det som de flesta andra men jag tycker inte om det. Är väl på sätt och vis ”glad” att jag har tillgång till det nu när jag har så mycket dötid, kollar ofta vad som hänt på Facebook och blocket i reklampauserna, tycker kontakten med mina Facebooks vänner ger mig mycket MEN skulle hellre önska att vi aldrig kommit hit. Det har blivit för mycket, tagit över mer än vi borde tillåtit det att göra. Vi borde koppla ner oftare, umgås utan mobilen, surfplatta. SE varandra i ögonen när vi pratar, inte ursäkta oss hela tiden för att kolla varför det blippade på mobilen. Det kan vänta. Njuta av varandra, av sällskapet. Vad blir det annars, vart tar utvecklingen oss i nästa steg? Ska vi sluta umgås helt och bara höras via internet? Självklart inte, nu överdriver jag, men lite skrämmande och sorgligt tycker jag faktiskt att det är.

Vad tycker du?

Hoppas ni har en kanonmåndag! Kram Malin

Konstigt i min själ

Det känns så, mår fortfarande bra fysiskt även om mina värden spökar men känner mig så…ledsen, ensam, trött. Men samtidigt glad, hoppfull, ivrig. Låter det jättekonstig? För mig gör det det, blir som en konflikt, en form av kortslutning i min hjärna. Svart och vitt , ying och yang. Men kanske är det inte så konstigt, min kamp har varit, och är, lång, tuff och, anser jag, orättvis. Har fått kämpa och kämpar fortfarande, med så mycket, inte bara min sjukdom. Så klart själen måste få bli trött emellanåt då. Tömd. Är ensam hemma nu, har förberett middagen, lyssnar på musik i en ganska mörk lägenhet och tycker väl lite synd om mig själv. Men jag tillåter mig det, säger åt mig själv att det är okej
Snart kommer familjen hem och då ska jag rycka upp mig, bara en liten stund till. Stephen Simmonds och Lisa Nilsson sjunger så vackert i Tears Never Dry. Bara en liten stund.

Hoppas ni haft en riktigt skön söndag. Kram Malin

Farliga tankar

Jag följer en blogg på Facebook, som en livsterapeut skriver, och jag tycker han är mycket bra. Skulle gärna träffa honom o ch prata, men, idag vet jag inte om jag missförstod eller om vi helt enkelt har olika åsikter i just detta för jag höll inte med när jag läste hans ord.

Det handlade om att man inte ska ”nöja” sig. Vad menas med att nöja sig? Människor som hela tiden strävar efter det perfekta livet slutar oftast ensamma enligt min erfarenhet. Vad är det dom söker? Ett liv fullt av äventyr med en aldrig sinad energi, en romantisk, påhittig partner som alltid uppvaktar, bekräftar, älskar med den nyförälskades intensitet. En smidig vardag där man med ett leende utan problem fixar att vara den perfekta partnern, föräldern, arbetskamrater, kompisen, barnet till sina egna föräldrar? Där hemmet är skinande rent som från ett inredningsmagasin, där man besöker gymmet minst tre gånger i veckan? Är inte det ett helt orimligt krav på oss själva och var kommer dessa kraven ifrån?

När vi inte lyckas nå upp till det livet så känner man sig misslyckad och börjar söka efter orsaken till varför livet inte ser ut så. Istället för att inse att INGENS liv ser ut så så börjar man kanske fundera på om det vore bättre med en annan partner, det kanske är DÄR problemet ligger.
Säger inte att alla tänker så, vet att det inte är så. Jag tänker garanterat inte så men många ställer, enligt mig, för höga krav på både sig själva, sin partner och på livet generellt. Det är inte perfekt, det går upp och ner och det innehåller stress, frustration och vissa dagar suger. Kärleken växer och utvecklas, fördjupas, vardagen måste få komma in och med den rutinerna. Då gäller det ju att tänka på det som något positivt, tryggt och varmt, inte tråkigt, kvävande och negativt? För då blir man ju aldrig nöjd, tillfreds med livet. Självklart har alla såna dagar, då allt är skit och man drömmer sig bort men det är okej, huvudsaken är att man inte glömmer bort vad som är viktigt och är beredd att jobba för det. Ingenting är gratis och livet är inte en dans på rosor. Vi får kämpa, så är det bara, vissa mer än andra.

Var inte för hård mot dig själv eller mot livet. Se de små guldkornen, se solen och ljuset. Det går upp och ner, för alla. Jag har lärt mig sista åren att se till mig själv först, innan jag börjar leta fel hos andra. Vad kan JAG göra för att mitt liv ska bli bättre, min relation, min framtid. Inte alltid helt lätt men väldigt nyttigt!

Njut av denna krispiga lördag! Kram Malin

Vidriga kortison

Jag behöver den, det vet jag, för att hålla min gvh borta, MEN alla dess bieffekter börjar kännas jobbiga. Min hud är tunn som papyrus och jag får små blödningar så fort jag går emot något, mina runda kortison kinder stör så klart bara mig men det gör dom, och nu idag fick jag äntligen förklarat för mig den jobbigaste bieffekter, att den även ligger bakom min dåliga syn. Fattar inte varför ingen har förklarat det innan med tanke på hur många gånger som jag har tagit upp just det. Tydligen så tillhör det snarare regeln än undantaget att patienter som gått på kortison en längre tid får starr och behöver opereras för att åtgärda det. Så även jag nu då och samtidigt som det känns otroligt trist att behöva göra ytterligare ett ingrepp så känns det skönt att få en förklaring OCH inse att min syn kommer att bli bättre igen, jag behöver inte gå igenom resten av livet med en slöja för ögonen.
Dessutom så får man en rik aptit av kortison och visst, just nu är det väl bra men sen, nej, då vill jag inte vara hungrig jämt, då har jag snart gått upp! 60 kilo igen och det vill jag INTE göra tack så mycket! Men dom säger ju att aptiten blir mer normal så fort dom sänker dosen och då försvinner ju även mina plufsiga kinder, så jag får avvakta tills dess och helt enkelt försöka njuta av att jag faktiskt känner en hunger. För det är ju länge sen.

Vet ni vad jag önskar att jag hade råd att köpa idag? En flaska vin. Vet inte varför just idag för egentligen känner jag mig lite ledsen (men ändå glad, bäng jag vet) men jag blev bara sugen och de gångerna går ju att räkna på en hand sen jag blev sjuk. Som jag varit sugen på vin. Men nu är det som det är och om knappt två månader fyller jag och vem vet, då kanske? Knäpp man är.

Hoppas ni haft en fin torsdag och inte halkat omkull, var rädda om er! Kram Malin