Om mitt liv och de vägar det tar

Då och då men väldigt sällan

Så korsas ens väg av en annan människa och det klickar. Inte ofta och ju äldre man blir så upplever i varje fall jag att det händer allt mer sällan. Men sen jag blev sjuk så har jag haft ynnesten att träffa flera stycken, eller träffat och träffat, de flesta har jag aldrig träffat utan endast ”pratat” med via internet, tänk vad tekniken kan vara bra ibland. Speciellt en tjej, vi har som sagt aldrig träffat men vi känner båda ett stort förtroende för varandra och det känns skönt, befriande på något sätt. Hon har en hund ifrån mig och det känns extra kul. Jag har tyvärr haft, och har väl kanske fortfarande, för lätt att lita på folk, tror de flesta om gott och tänker att dom aldrig skulle svika mig precis som jag aldrig skulle svika dom men ack så fel jag har allt för ofta och jag måste lära mig av detta, tyvärr. Så därför är det så befriande när det faktiskt fungerar åt båda håll. Denna svåra tid lärt mig att det finns fler goda människor än jag trodde innan för då hade jag nästan gett upp hoppet. Jag är, som jag har sagt tidigare, långt ifrån perfekt, har gjort bort mig otaliga gånger och sagt fel saker, men jag försöker hela tiden och jag sviker inte ett förtroende. Vill så gärna ha folk i mitt liv som fungerar likadant. För ni finns, det vet jag nu. Tack för att ni återgett mig hoppet om att vissa faktiskt går att lita på. Och du Lena, i sommar så hoppas jag verkligen att vi äntligen får ses!

Hoppas det inte blåser fullt så mycket hos er och att ni har en skön söndag. Kram Malin

Att göra det enkelt för sig

Ibland när jag lagar middag så kan det vara skönt med något som går supersnabbt, kräver minimalt med jobb från min sida och, självklart, inte kostar skjortan. Om den sen ser himla fräscht ut och smakar jättegott, ja då är det ju ännu bättre. Igår så gjorde jag just det och resultatet blev otroligt gott och mer än godkänt av både make och son. Vad gjorde jag då undrar ni nu. Jo, det ska jag tala om, jag köpte färsk tortellini, ett billigt märke, tror det var Garant, två olika sorter, en med tomat/basilika fyllning och en med prosciuttoskinka och ricotta fyllning. Förkokade dom i 4 minuter och satte under tiden på ugnen på 200 grader och snodde ihop en bechamel men med en twist och det kan jag lova blev den godaste bechamel jag nånsin har gjort! När den var klar, så där len och härlig som den ska bli, så rörde jag ner en 1/2 burk vitlöksost och, så klart, ca 2 dl riven ost. Saltade och pepprade, la pastan i en smord ugnsform, hällde över såsen och strödde mera riven ost över och så in i ugnen på ca 20 minuter, tills osten hade fått fin färg. Gratängen blev så fin och såg så lyxig ut och tillsammans med en enkel tomatsallad så blir det en riktig festmåltid för knappt 20:- per person, inte illa eller hur?? Räcker till ca 4 personer. Hoppa nu inte över vitlöksosten om ni ska laga detta, den gjorde massor för smaken och byt gärna ut en del av mjölken mot grädde, jag bytte ca hälften, men det är ju så klart valfritt, går ju lika bra med bara mjölk. Kan tänka mig att jag gjorde ca 6 dl bechamel och det räckte precis, jag hade gärna haft liiite mer för den var så god men så ni vet på ett ungefär. Så, nu har ni kvällens middag klar, tjopp, tjopp, iväg till affären nu :-).

Hoppas ni har en solig, ljuvlig lördag. Kram Malin

Saker som gör mig lycklig

Det finns många men här är några, saker som jag brukar plocka fram när jag är låg.

Sol och värme

Sol och värme

Skillan som täcker marken på våren

Skillan som täcker marken på våren

Öland

Öland

Bubblande skratt

Bubblande skratt

Kärlek

Kärlek

Havet

Havet

Saker som får mig att le, känna en varm, pirrande känsla, saker som får mig att må bra. Som vanligt så kan ni klicka på bilderna om ni verkligen vill njuta av dom :-)

Hoppas ni får en skön fredag! Kram Malin

 

 

 

 

 

 

Ett monster

Det har jag blivit, ett ostbågemonster! Läkarna och sjuksköterskorna uppe på mottagningen är så nöjda, har försökt få mig att äta chips och sånt i ett år snart men för mig känns det… ovanligt. Och har ingen aning om var det kommer ifrån, har aldrig, till skillnad från min bror, varit galen i ostbågar. Men nu, kan trycka i mig två skålar i rad och en påse räcker knappt två dagar, vad har hänt?? ”Ostbågar byggde denna kropp” får jag trycka upp på en T-shirt sen ;-). Skämt å sido, är ju jättebra nu när jag måste gå upp helst 15 kilo men sen när jag har gjort det då, går monstret att stoppa? Äh, det får bli ett senare problem, nu njuter jag av dessa gula bågar och åt att jag faktiskt går upp i vikt för första gången på över 15 månader….

5598115-origpic-20b1bb

Hoppas ni har bättre väder än vad vi har och att ni får en underbar dag! Kram ostbågsmonstret Malin

 

Å så lite bältros på det

I mitt fall så är det inget kul att bli kallad unik när jag besöker sjukhuset. Det är ingen hit att skitviruset i min kropp och allt annat som pågår inte verkar gå att få kontroll på i dagsläget. Dom har t.o.m diskuterat mig, mitt ”fall” på läkarkonferans i Milano. Känns jobbigt, nervöst. Nu, idag, så fick jag besked att jag även har fått bältros, jag menar, varför inte, när jag ändå är igång. Den nya medicinen som jag tar, den som ingen ätit innan mig i Sverige, ska skydda emot såna virus men i undantagsfall så gör den det inte. Självklart är jag ett undantagsfall även där.Känner mig pigg, hyfsad energisk och då är det lätt att glömma bort kampen som pågår i min kropp, kriget. Som jag faktiskt, i värsta fall kan förlora. Cancern är borta men jag kan dö av ett simpelt virus.För djävligt är det. Positivt är att jag har lyckats gå upp två kilo på två veckor och väger nu 48 kilo, det måste vara all avocado, kokta ägg och nu, senaste veckan, ostbågarna som jag äter. Får se hur det går sen när jag ska sluta, men det får bli ett senare problem.

Hoppas ni har en fin måndag. Kram Malin

Välkommen till mitt nya krypin

Här har ni den, mina nya, fina blogg som Magnus har gjort åt mig. Den ska bli lättare att hålla uppdaterad och, tycker jag, är himla fin med mitt paradis Öland i bakgrunden. Eller för att vara petig, ”min” strand Fornbo som ju ligger på Öland så, ja, ni hänger med eller hur? Annars så kommer inget vara annorlunda här, jag kommer skriva precis som jag alltid har gjort, från hjärtat, om det som känns viktigt just den dagen. Kommer väl ta ett tag för mig att ”bli varm i kläderna” här, jag är ju knappast känd som den mest tekniska personen, jag är ganska värdelös på det för att vara ärlig men hoppas ni har tålamod med mig om jag råkar göra något fel. Så, än en gång, välkommen hit, hoppas du kommer tillbaka, och tillbaka, och tillbaka, och…..

En ung, naiv jag, 15 år...

En ung, naiv jag, 15 år…

Liiite äldre, mycket klokare,märkt mest av sjukdom men även av åren som gått...

Liiite äldre, mycket klokare,märkt mest av sjukdom men även av åren som gått…

 

Sov så gott! Kram Malin

 

Tiden flyger iväg när man har roligt

Något sånt brukar man säga eller hur? Men jag tycker tiden flyger vare sig man har roligt eller ej, oavsett om man mår bra eller dåligt. Vart tar dagarna, veckorna, månaderna och alla åren vägen? Och ju äldre jag blir desto snabbare känns det som det går, som om man började på typ en liten skogsväg, vidare till en grusväg, sen den lilla asflatsvägen och så den stora, motorvägen och nu vrålar fram på självaste autobahn. När det egentligen borde vara tvärt om, ju äldre man blir desto saktare skulle tiden gå så man hinner stanna upp och njuta av all vishet och all kunskap som man förhoppningsvis samlat på sig genom åren. Minns ögonblick och speciella stunder ifrån min barndom som om dom var igår, kan minnas hur det kändes, luktade, vad jag tänkte och nu, vips, så är jag 45, har tre söner varav två redan är vuxna och mitt ansikte bär spår inte bara av min sjukdom utan även av åren som gått. Lustigt egentligen, ett liv kan vara i över 90 år men oavsett hur gamla vi blir så tror jag nog de flesta av oss känner att det har gått alldeles för fort när slutet närmar sig. Vart har dom tagit vägen, åren? Och det är väl därför som det är så himla viktigt det här med vardagslyx, fånga stunden och se guldkornen som annars så lätt går osedda förbi. Det kan tyckas att vi har ”en evighet” kvar att leva, att förverkliga våra drömmar på, men åren går fort och dessutom så vet man aldrig vad som händer på vägen. Så, idag när ni tar en skön skogspromenad med hundarna, tänder grillen till kvällen, får en oväntad kyss i nacken från er älskade, får en pärplatta eller en teckning av ditt barn eller barnbarn som kanske ser ut som hej kom och hjälp mig, känn igen dom alla som dom guldkorn dom är och stanna upp, njut. Av det lilla.

Hoppas ni har en magisk helg. Kram Malin

Sorgen i mitt hjärta, går den över?

Senaste tiden så har en ny, nedstämd känsla lagt sig över mig som en tung, blöt filt. Jag mår allt bättre kroppsligt och det glädjer jag mig givetvis åt och håller tummarna stenhårt att det kanske vänder nu, att jag kanske kan få börja ana ett slut på denna långa resa. Men allt annat omkring mig som tyvärr oxå har varit otroligt jobbigt börjar kännas av. Vissa saker måste ändras om jag ska orka, vissa saker måste ändras för att det ska vara värt det. Vill le, skratta, vill höra att mina ögon glittrar av alla glada tankar som bubblar inom mig som bubblor i glas iskall champange. Nu bubblar inga glada tankar, dom finns där och jag lyckas fortfarande plocka fram dom för det mesta, men dom är lugna, stillsamma, nästan lite bedövade. Dom behöver vakna till liv, hoppa upp redo att spritta i min kropp. Vill kasta huvudet bakåt i ett stort, hjärtligt skratt, sitta uppe sent och prata om intressanta saker, spela kort, spel, dela på en flaska vin. Vill gå sköna promenader i solen hand i hand med Magnus, vill känna mig uppskattad, älskad, avgudad, fin, kanske t.o.m vacker. Har hela tiden trott att sorgen i mitt hjärta kommer att gå över, men just nu så är jag inte lika säker. Kanske kommer jag att stelna, mina mungipor fixera sig neråt, glöden i mina ögon slockna för gott. Vill inte det, vill inte bli den personen, det är så långt ifrån jag man kan komma. Jag tänker göra allt jag kan för att det inte ska ske. Jag vill leva livet, älska, bli älskad, njuta av det vardagliga och se vilka drömmar jag lyckas förverkliga. Jag vill känna mig förhoppningsfull, nyfiken och trygg. Sorgen måste ge vika, den måste gå över.

Hoppas ni får en solig, magisk fredag. Kram Malin

Att försöka men inte nå ända fram

Ingen har sagt att livet är lätt men ibland så önskar jag att det kanske kunde vara lite lättare att leva, att jag kunde få slippa kampen bara för en liten stund. Jag önskar att jag vore en bättre mamma, en bättre fru, önskar att jag hade energi att ta hand om de mina, som jag egentligen vill. Önskar att jag vore ute på andra sidan. Fick höra idag att jag borde kliva ner från mina höga hästar och att jag inte ska tro att jag är något. Att någon i min närhet kan känna mig dåligt så den verkligen ser mig på det sättet gör mig förkrossad. Jag sitter garanterat inte på några höga hästar och tror absolut inte att jag är något, jag är plågsamt medveten om mina begränsningar, om att jag skulle kunna vara en bättre mamma, en bättre fru, en bättre människa. Jag försöker, det gör jag verkligen, men når inte ända fram. Samtidigt så finns där ingen som tar hand om mig, som skämmer bort mig med kärlek och uppskattning så kanske är det så, livet går i vågor och vi kan inte alltid vara på topp, vi kan inte alltid lyckas men vi kan göra vårat bästa. Gör man det? Jag känner att jag nog gör det men är för den delen inte nöjd, och när jag sen dessutom får höra att jag ”tror att jag är något” så faller jag ytterligare ett par pinnhål, är det folk ser på mig?? Det är svårt att vara människa, att försöka mötas med en annan människa men andra tankar och åsikter, man kan tycka att man känner någon men sen inse att så inte är fallet. Inte längre, inte som man trodde. Idag skriver jag i gåtor, jag känner det, förlåt mig, men känner mig ledsen, ganska värdelös och trött. Ska försöka få igång mig själv nu, gosa med Alice och bäbisarna, äta något gott till lunch, försöka fördriva dom negativa tankarna med positiva. Ta fram mitt jävlar anamma. För det finns där. Jag är långt ifrån perfekt men jag försöker vara den bästa människan jag kan.

Hoppas ni har en skön torsdag. Kram Malin

Koi och lotus

Ja, jag vet, jag kanske tjatar lite, men en ny tatuering nu när jag är på väg ut ur ( förhoppningsvis ) helvetet blir allt viktigare, för att på något sätt markera början på mitt nya liv och att jag lämnar allt det hemska bakom mig. Jag vet att jag inte kommer att ha råd på många år men vem vet, mirakel kan inträffa och annars så får jag helt enkelt vänta. Men jag har ändrat det motiv som jag vill ha nu, kommer nog inte att göra en skyddsängel, jag har så många runt omkring mig ändå, ni är så många som blivit mina änglar, utan jag har läst lite om vad koifisken och lotusblomman står för för jag tycker att dessa tatueringar ofta blir vackra, färgglada, och, stooora :-). En koifisk som tatueras simmande neråt på armen står för att man har genomgått stora svårigheter i sitt liv och överkommit dom vilket känns väldigt passande och lotusblomman står för pånyttfödelse vilket jag verkligen känner att jag har gjort, fått en ny chans, en ny början. Sen så står de olika färgerna för olika saker men så petig kanske jag inte kommer vara utan välja den vackraste färgen och nöja mig med pånyttfödelsebiten ;-).

Koi OCH lotusblomma på samma tatuering, perfekt!

Koi OCH lotusblomma på samma tatuering, perfekt!

Hoppas ni har en toppentisdag! Kram Malin