Om mitt liv och de vägar det tar

-Kommer du nånsin att bli fin igen?

Det frågade Benjamin mig idag. -Kommer du nånsin att bli fin igen. Jag vet att han inte menar illa, att han inte menar att jag inte är fin nu, jag är bara inte…. mamma på samma sätt som jag var förr. Varken utseendemässigt eller till sättet, jag är trött och ömtålig och han är ofta rädd att göra mig illa. Men jag blev ledsen ändå, fast det visade jag ju inte så klart. Istället frågade jag hur han menade och han försökte förklara. -Förr var du inte så röd på kinderna, hade inte så många… prickar i ansiktet, inte så många rynkor i pannan och så var du… mjukare. Du hade  så långt, fint hår. -Jaa du, ‘älskling, jag vet inte, kanske kommer jag se ut så här jämt. -Det gör inget, jag älskar dig ändå och tycker du är fin, bara inte… -Nej, jag vet älskling, det är okej, jag älskar dig oxå. Har precis börjat förlika mig med mitt nya utseende, ibland kan jag t.o.m tycka jag ser okej ut och jag vet, jag vet, att Benjamin bara är 6,5 år och tycker allting är konstigt och väldigt jobbigt och jag är nog bara extra känslig just nu men det kändes ändå. Är inte bortskämd med komplimanger ( och jag fiskar inte efter några nu, tro inte det ) nu för tiden, och detta, ja,  äh strunt samma, han menar väl min lilla goklimp och han är full av värme och kärlek och jag vet att jag förändrats…

Dagens prover var bättre förresten, sänkan var normal så antibiotikan gör sitt jobb. Nu är det bara kroppen, och hjärnan, som ska fatta det oxå.

Hoppas ni har en skön onsdagskväll! Kram Malin

Dålig igen

Var, som vanligt, uppe på vårdcentralen i morse och tog tester och nu på eftermiddagen så ringde min läkare och jag hörde direkt oron i hennes röst. -Har du feber? var det första hon sa till mig och jag svarade att nej, det tror jag inte. Gick och tog den och mycket riktigt, någon feber hade jag inte. Men hon sa att min sänka visade på att jag fått en infektion i kroppen och att jag genast behöver börja äta antibiotika. Hon ville att jag skulle komma in i morgon men när jag förklarade att vi tyvärr inte har råd men vare sig sjuktaxi eller bensin denna vecka så enades vi om en kompromiss, jag får ta mig upp till vårdcentralen igen på onsdag för nya prover som visar om antibiotikan verkar. Samtidigt så fick jag lova att om jag fick feber eller började må dåligt så fick vi ringa ambulans, då måste jag in direkt. Usch, jag faller bara hårdare och hårdare för varje gång, speciellt nu när det är allt längre mellan gångerna och jag tillåter mig att våga hoppas. Allt har sett så bra ut och min läkare har optimistiskt sagt att min kropp visar alla tecken på att börja återhämta sig. Sen detta. Jag har nu gråtit konstant sen hon ringde och är helt svullen i ansiktet, lägg därtill nya röda märken son kliar under ögonen och nya blånader i ögonvrån på båda ögonen. Så, som sagt, allt står ju tydligen inte rätt till. Ytterligare en medicin som påverkar kroppen, som hjälper mot något men som bromsar något annat. Ångest över att hamna på sjukhuset igen, stor ångest över det och en allmän rädsla över vad som kommer att hända. Snälla, låt mig inte ha kämpat  i onödan, snälla låt min envishet ge mig tillbaka livet. Så småningom. Tills dess, snälla fortsätt att hålla era tummar för mig.

Hoppas ni har en fantastisk dag och glöm inte att njuta, att älska. Kram Malin

Förr och nu

Förr i tiden hade jag alltid en förmåga  att se till så jag kunde få det liv jag ville leva. Förstår ni vad jag menar? Jag har alltid velat bo på landet, ha hundar och hästar och större delen av mitt vuxna liv så har jag levt just så. Inte för att jag har haft gott om pengar, o nej, utan för att jag hittat vägar så det har funkat ändå. Tex inackorderingsstall och avel. Inget man blir rik på men det innebär att ens egna djur inte kostar nånting. Så har jag inte varit på väldigt länge. Inte orkat, inte längtat efter det livet. Men det har ju haft sina orsaker och nu, oj vad den längtan börjar växa sig stark! Min förra man var inte djurtokig men han levde det liv med mig, lärde sig t.o.m verka och sko för min skull och att rida, Magnus är det inte heller och tycker nog tanken på det livet är lite skrämmande men jag vet ju att även han skulle göra det om det gick att lösa. Min hjärna går på högvarv emellanåt och jag försöker komma på lösningar. Kan inte sluta tänka på Belgiska Oliver och ja, drömma kostar ju ingenting. Kan man dessutom förverkliga vissa av dom så är det ju underbart. Många i min omgivning förstår inte mina drömmar, ser dom som orealistiska, men det är jag van vid, så har det alltid varit. För att förstå så måste man känna samma passion, samma kärlek för djuren som jag gör.

Oliver....
Oliver….

För ca 4 år sen så hittade vi två ställen till salu på Öland som vi föll pladask för. Sen dess så har vi inte kunnat sluta tänka på dom och pratar om dom då och då. Döm av vår förvåning då båda nu är till salu igen! Ödet hade jag sagt om vår ekonomiska och hälsosituation sett annorlunda ut. Billiga är dom inte, det ena kostar 2,5 och har ett nybyggt stall, det andra är en större gård med hus, tre små åretruntbostäder, stall, mera mark och ja ni vet. Kostar bara 8,5… Skulle ha vunnit dom där 188 miljoner som någon vann för någon månad sen, det hade suttit fint.

Det "billiga"
Det ”billiga”
Samma
Samma
Det "något" dyrare...
Det ”något” dyrare…

Hoppas ni har en lugn och skön söndag! Glöm inte att rösta. Kram Malin

Det självklara

Nu när hösten kommer så står vi här och inser att vissa saker har vi inte råd att köpa fast vi behöver dom. Känns inte roligt alls för det mesta är till Benjamin. Just nu är det riktigt tufft. Visst har saker en tendens att ordna sig och jag håller koll på bloppisar och loppisar på facebook men kul känns det inte, man känner sig som en dålig förälder. Här är min önskeköplista, det viktigaste, tänk att ha hamnat här, där sånt här inte längre är en självklarhet. Fy fan rent ut sagt. Jag försöker tänka optimistiskt, det löser sig på något sätt, men som sagt, roligt är det inte. Man vill ju liksom ge sina barn det bästa.

Stövlar till mamma
Stövlar till mamma
Jeans till sonen
Jeans till sonen
Regnställ till sonen
Regnställ till sonen
Vinterkläder till sonen
Vinterkläder till sonen
Vinterskor till sonen
Vinterskor till sonen

Hoppas ni njuter av denna lördag och av det som kan synas självklart i livet! Kram Malin

 

Yes, det blir av!

Å, ni anar inte hur härligt det känns! Den 28/9 så åker jag och Magnus upp till Stockholm med anslutningsbussen och går ombord på ett av våra två favoritfartyg, Birka Paradise och kommer få njuta av varandra, havet och lugnet i 22 magiska timmar Bara vi två. För de flesta kanske det är som en ”fis i rymden”, ingen stor grej, någon som man kan göra när som om man bara vill, för oss, just nu, är det megastort. Obeskrivligt. Och det är möjligt enbart p.g.a godhet. Vänlighet. Empati. Underbara ord. Det kostar oss nästan ingenting. Lunchen får vi betala men buss, hytt med dubbelsäng, frukost och trerättersmiddag får vi. Kan det vara så underbart? Ja, vet ni, det kan det. Och äldsta sonen med fästmö ( ja, ni läste rätt, dom har förlovat sig :-) , det gjorde dom på sin fyraårsdag på Bali ) kommer hit och är både barn- och hundvakt. Å, vad jag längtar!! Vi satt igår kväll och gick igenom menyn,  pratade om vad vi skulle äta, tittade på bilder, drömde oss bort till ”vår” lounge där vi ska sitta nersjunkna i varsin fåtölj, blicka ut över havet och smutta på en kopp kaffe, kanske ett glas vin eller något annat gott. Bara vara. Med varandra.

ombord_birka_950
Lånad bild från deras hemsida

Hoppas ni får en toppenfredag! Kram Malin

En bra karl reder sig själv

Ja, fast jag är en kvinna då men ni förstår vad jag menar ;-) ? Vad jag menar är att när man vill ha något, riktigt, riktigt mycket, så får man göra det man kan för att kunna få det. Ibland så går det, ibland inte men nu så har jag kanske ordnat så att jag och Magnus kan få åka på en dygnskryssning utan att det kostar oss ett öre. Jo, jag vet, det låter galet men det är sant! Ni vet ju att jag älskar att åka iväg på kryssningar med min älskling och vi har inte varit iväg sen allting rasade, för över 2,5 år sen. Vi har inte ens tillbringat en natt ensamma bara vi två sen dess. Tiden därefter har varit tuff, och behovet att få komma iväg, om så bara för ett dygn, är skrikande stort. Vi måste få vårda ”oss”, vi måste få känna oss ”som vanligt” om än bara för några timmar. Hålla hand, kramas, ta det lugnt, äta gott och sova utan att väckas under natten. Nu får vi kanske chansen Säger inget mer just nu, vågar inte jinxa det. Det är ju en hel del som måste klaffa för att det ska kunna bli verklighet men hoppas, det gör vi båda två. Massor.

Hoppas ni har en riktigt skön torsdag. Kram Malin

Meny med noll matlust

Ja, det är inte det lättaste att göra. Matlusten har svikit mig igen bra länge nu och det är så himla jobbigt och frustrerande. Älskar ju att både laga och äta mat i vanliga fall men nej, just nu är det stopp. Lever på typ choklad och mackor. Choklad gör min läkare nöjd då det är fullt av kalcium i den och det behövs för att bygga upp mitt skelett nu efter alla mediciner. Försöker så klart äta middag med familjen varje kväll och ibland går det hyfsat, ibland inte. Svårt att sätta ihop en veckomeny då, jag får på något sätt tänka bort mig själv och se på vad dom tycker om eller vad som är billigt/ på extrapris. Ofta är det ju en viss sak som funkar för mig under en period och bara det och det blir ju lätt lite tråkigt för dom andra. Just nu är det helstekt kött skivat i tunna, tunna skivor med ris, cous cous eller bulgur med en kall limeyoughurtsås. Fråga mig inte varför. Sånt som jag normalt tycker så mycket om, som pasta, köttfärs i alla former, gratänger, potatismos, grytor, kyckling, svamp, där är det stopp. Inget megoproblem men vardagen blir lite jobbigare och vikten blir svårare att hålla. Det blir ganska ”tråkigt” då mat är ett sätt för oss att umgås, njuta tillsammans och samlas omkring. Men ja, ja, nu är veckomenyn för ytterligare en vecka färdig, rolig? Vet inte, men billig inköpslista blir det och det är ju ett plus. Och dom brukar inte klaga.

fina-fisken

Hoppas ni har det bra! Kram Malin

En av de saker som gör mig lyckligast

Igår så åkte vi ut till kusten, till svärmor och svärfar, Vi fick en underbar dag med ljuvligt sensommarväder och promenader längst med klipporna. Känner det så starkt att havet är mitt rätta element, det är där jag hör hemma, känner mig som mest till freds. Min familj är så klart det som gör mig lyckligast men sen, sen så är det havet som mest ger mig den känslan. Luften, vindarna, lukten, synen. Magiskt.

Så vackert så det gör ont...
Så vackert så det gör ont…
Full rulle!
Full rulle!
Solvarma klippor...
Solvarma klippor…
Vackraste Alice....
Vackraste Alice….
Vindstilla i viken
Vindstilla i viken
Lyckliga flickor!
Lyckliga flickor!
Njuuuuter...
Njuuuuter…

Idag är det grått och regnar och jag känner tacksamhet att vi fick vår boost-dag igår. Sjuka och ganska ynkliga alla tre så planerar vi en mysdag i soffan med film och glass.

Hoppas ni får en häröig måndag! Kram Malin

 

Att ha SÅ mycket

Fast man har lite, fast varje dag är en kamp, att trots det inse att man har mycket, på sätt och vis till och med är rik, fast på annat än pengar, det är en gåva. Jag lyckas inte alltid inse det, jag dippar rejält vissa dagar, det vet ni ju, men det tror jag alla gör, oavsett problem. Men ändå, jag känner att min grund är stark, min övertygelse om att det går framåt, blir bättre, att det bara gäller att orka med, stå ut, kämpa på och försöka tänka positivt om livet även när det är tufft. När man har varit nere och nuddat absoluta botten med tårna så vill man inte tillbaka dit, djupet, mörkret och kylan där är överjävligt. Ensamheten ekar mellan dess väggar och ångesten vägrar släppa sitt grepp. Men att lyckas slita sig loss, klättra uppåt igen, överleva och våga tro, se framåt, är en underbar känsla och man inser vilken kraft och styrka man trots allt besitter fast man inte visste om det. Inte trodde det.

1606999_525701850872985_7806225343321684039_n

Igår hade jag en dag då känslorna på något sätt låg utanpå kroppen, tårarna rann för minsta lilla, en ovanligt gosig och kramig son, mina fina tjejer, artiklar på nätet som fängslade, andras sorg och glädje, tanken på framtiden, jag kände mig… full av hopp, nästan ivrig att få sätta igång. Jag har, trots allt, så mycket. Jag har en familj som älskar mig, jag har tre underbara söner och en man som tillsammans med mig har klättrat upp för den där hemska botten. Kämpat vid min sida. Jag har föräldrar och en bror som finns där, jag har mina tjejer, vi har en bostad som känns hemma även om det inte är där jag vill bo sen. Magnus har jobb som han stortrivs med och har nu kommit in på distansutbildning för att vidareutbilda sig på det han gör, sonen trivs i skolan, äldsta sonen har kommit hem och mellersta har fått ett jobb, vi har mat på bordet och vi har på något sätt ”landat” efter våra dryga två helvetesår. Jag är inte frisk,vi har inga pengar, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte är tufft, riktigt tufft, men vi har annat, sånt man inte kan köpa för pengar. Vi har varandra.

Tänk positivt, det tar er långt! Kram Malin

Ska det verkligen bero på tur??

Ponera att du har otur och blir sjuk, allvarligt sjuk som t.ex jag blev. Ska det då bero på var du bor i landet när det gäller din kommande vård, om du blir tagen på allvar eller, hemska tanke, om du ens får vård? Hur har det gått så långt, hur kan sjukvården skilja sig så markant inom vårt ”trygga” land? Jag hade ”tur”, jag fick leukemi i ”rätt” landsting, där vården är bra för just min sjukdom, kompetent och där jag hela tiden känner mig omhändertagen och känner mig viktig, att mitt liv är viktig, där jag blir tagen på allvar. Men blir du sjuk i något annat landsting, ja då kan det se helt annorlunda ut, med en annan typ av ”vård”. Jag tycker det är för jävligt, jag blir så förbannad! Historierna är många, om människor som inte blir trodda och t.o.m avlider p.g.a det, som skickas runt, som vanvårdas, som får tjata sig till livsnödvändiga operationer, där resurser fattas och där det, självklart, går ut över patienten. Jag kan inte förstå det. Hur, hur kan det vara så?? Nu senast, en kvinna som vid upprepade tillfällen åkte in till Värnamo sjukhus för smärtor i ryggen och magen och blev hemskickad varje gång. Hon fick t.o.m höra av en läkare: -Vad gör du här igen, det är ju bara fantomsmärtor? När hon äntligen åkte till ett annat sjukhus och dom upptäckte cancern som fanns i hennes kropp var det för sent och hon avled kort där efter. Saknar ord. Jag är inte dum, jag vet att dom flesta som jobbar inom vården gör sitt absolut bästa och ofta går på knäna, att sjukvården måste få kosta mer, att löner måste höjas och att fler måste anställas, jag skyller inte på dom, på ”fotfolket”, även om de ”mänskliga faktorerna” allt oftare spelar in. Det måste in mera pengar. På vissa ställen kan vi inte spara. Det går inte. Vad har hänt? Vart är vi på väg? Vart?

Var rädda om er och snälla, håll er friska! Kram Malin