Om mitt liv och de vägar det tar

The end of the rope

Vad gör man när man känner att man kanske har nått dit när det gäller vissa saker? När man känner att om inget drastiskt händer nu, just nu, så tror man inte att man orkar mer. Och hur går man därifrån framåt i min utsatta situation. Tror inte man gör det, inte jag, tror inte jag klarar av stora förändringar i mitt liv nu även om dom kanske skulle vara nödvändiga egentligen. Det är för mycket, med allt, och jag är för svag. Allting har fått mig att känna mig liten, osäker och inte riktigt säker på mitt eget värde. Jag måste bli bättre på att fokusera på min egen hälsa, för den är inte bra, mina vården är låga och jag är ständigt trött och jag vill hemskt gärna överleva, få stanna kvar hos dom som älskar mig.  Så, jag tror att jag får fortsätta mina myrsteg framåt och kanske har hoppet inte övergett mig helt om att saker och ting kan förändras. Eller, det vet jag att det inte har, egentligen.

Drömmer mig hit
Drömmer mig hit

Hoppas ni har en lugn, bra torsdag. Kram Malin

 

Är det den här världen vi vill leva i?

Jag får uppleva så mycket godhet sen jag blev sjuk, sen allting rasade att jag, till viss del, återfått tron på mänskligheten, men så händer det saker som får mig att inse att världen är långt ifrån god och att det är riktigt otäckt att leva i denna värld egentligen. Häromdagen t.ex, så ramlade min ingifta morbror under en promenad mitt inne i Linköping. Han är gammal och skröpplig och tappade helt enkelt balansen och föll. Slog upp huvudet och handen och låg blödande på trottoaren i över 20 minuter, allt medan folk gick förbi omkring honom, innan en ännu äldre och ännu skröppligre dam äntligen stannande och frågade om han behövde hjälp. Så hon får upp honom ensam och han får stötta sig på henne hela vägen hem. Ingen annan låtsades ens om honom. Väl på akuten så är den ”vård” han får en annan historia och efter att ha skickats hem med värktabletter efter mååååånga timmar med orden att allt är ok så blir han sen uppringd fem dagar senare och får höra att han måste komma upp akut då dom hade upptäckt, av en ren slump, att röntgenbilderna inte alls var okej och att han brutit handen och armen på inte mindre än fyra ställen. Han akutopererades samma dag.

En annan tragisk historia som jag läst om på facebook och som verkligen har berört mig oerhört starkt är den där en förälder ringt, anonymt så klart, en annan förälder som har barn i samma klass och sagt åt denne att dom måste flytta sitt barn ifrån klassen då denne p.g.a dennes diabetes och den pump som är kopplad till barnet för att se till att allt står rätt till, stör undervisningen. Hänger ni med? Samma kväll så är det föräldramöte och då tar de uppringda föräldrarna upp detta samtal. Alla blir upprörda och speciellt lärarna som säger att det inte är okej att göra så och ev. klagomål måste gå genom skolan. Väl hemma väntar ett brev istället, fortfarande anonymt så klart, där personen i fråga på ett mycket hotfullt sätt ytterligare en gång säger åt dom att flytta barnet till en annan skola där det finns obs-klasser, för det är där ”sjuka” barn hör hemma. -Du hade ju problem med mitt samtal så förhoppningsvis så förstår du bättre nu när jag istället skriver och gå nu inte och skvallra igen för det är både fegt och ynkligt. Ta ditt ansvar istället och förstör inte för alla andras barn istället. Detta är en vuxen människa! Som dessutom, hemska tanke, har egna barn som växer upp med denna ointelligenta inställningen och fruktansvärt empatilösa föräldrar. Många föräldrar ifrån klassen hade kommenterat och istället hyllat barnet som visar att man kan bara man vill, att alla är olika och har olika förutsättningar och att, framför allt, alla alla är lika mycket värda. Exemplena är alldeles för många och gör mig rädd, ledsen och orolig. Alla dessa människor lever omkring oss men vi vet inte vilka dom är. Dom som bara ser till sitt eget bästa och som inte känner empati för någon annan. Som utan att blinka kan gå förbi en gammal, blödande man som ligger på gatan eller, anonymt, begära att ett barn med diabetes lämnar klassen för att den inte passar in. Det är den här världen vi lever i, som våra barn växer upp i. Därför är det ännu viktigare att vi andra gör det vi kan för att hjälpa varandra, att vi visar att det, trots allt, inte är helt kört! Än en gång, tack för att ni finns!

Hoppas ni har en riktigt skön måndag. Kram Malin

- Jag ska inte bli kär

Orden kom så klart från Benjamin igår och när jag frågade varför så svarade han: – Nja, det blir bara jobbigt för jag ska ju inte flytta ifrån er så jag menar, var ska hon bo? Jag log och drog honom intill mig -Nä, det är klart, men hon kanske bor hos sina föräldrar? -Jaaa, kanske, men när ska vi träffas, jag ska ju laga mat och så åt er så jag kommer ju inte ha tid. – Fast jag och pappa kan ju oxå laga mat, det behöver ju inte du göra jämt? – Men jag vill ju ta hand om er. – Älskling, det ordnar sig, fundera inte på det nu – Ja, det gör det och hon kanske t.o. m kommer bo i egen lägenhet eller hus och då kan ju jag hälsa på henne där? Fast nej, det låter jobbigt…

Älsklingsunge, 6,5 år och funderar redan på framtiden låååångt fram, han är så söt och vill så mycket för att jag och Magnus ska ha det bra. Visst är det väl säkert vanligt, flickor ska gifta sig med sina pappa när dom blir stora och ja, jag vet inte, men sött tycker jag det är i varje fall. Så mycket tankar och funderingar i hans huvud.

20140926_154402-1_resized

Hoppas ni alla får en riktigt skön fredagskväll. Kram Malin

Vad ska jag säga?

Till alla er som hjälper oss? Tack. Från djupet av mitt hjärta. Det är så obeskrivligt svårt just nu, jag gör inget annat än gråter, ibland av tacksamhet och lättnad över er hjälp. över era peppande kommentarer men oftast av ren utmattning, stress och oro. Vet inte hur mycket mer min kropp klarar av, har ont i bröstet, hjärtat rusar och huvudvärken bultar i tinningen. Upptäckte idag att mitt högkostnadesskydd för medicinen går ut om en månad och jag måste börja om på nytt, igen. Där ryker 2200:- till innan det återigen börjar gälla ett år. Just nu kan jag inte ens gå ut med flickorna utan att börja gråta, då är jag ensam och då kommer tankarna fram extra starkt. Folk tittar på mig som om jag vore ett freak där jag går och gråter och kanske är det det jag är, ett freak. Ett nedbrutet freak. Knäckt. Kan inte se på mig själv i spegeln just nu, hatar det jag se, en misslyckad, sorglig person. Är som sagt så otroligt tacksam för all hjälp men vet oxå att det är minst fem år kvar till en eventuell lättnad, förutsatt att skuldsaneringen går igenom, år då ingen lättnad finns att se och jag vet att vi inte kan räkna med andra människors godhet för alltid. Framtiden skrämmer ihjäl mig, precis som nuet. Kanske är det här trots allt slutet för mig, mer än vad min ynkliga kropp klarar av. Det känns så. Styrkan att bekämpa mig sjukdom minimeras och kraften rinner ur mig i farligt hög fart. Kan inte äta, mår illa och får tvinga i mig lite då och då. Snälla ni, föreslå inte att jag ska låta mig läggas in, ingenting skulle bli bättre av det, tro mig, det ger mig sån ångest att ens tänka tanken så ni anar inte.Livet är orättvist, jag vet, men ska det nånsin ta slut? Kommer jag nånsin att le igen.

Hoppas ni tar vara på dagen. Kram Malin

Genant

Jag är otroligt tacksam över att min facebook- vän Rachel har startat en sida (https://www.facebook.com/pages/%C3%84ngla-hj%C3%A4lpen-f%C3%B6r-fam-Th%C3%B6rnblad/338535716309357 )  där där man, om man vill och kan, kan hjälpa oss, men samtidigt så känns det oerhört genant. Jag skäms för att vi hamnat här, för att vårat liv är så eländigt att vi inte klarar oss själv. Ni är många som tycker det är självklart att vi borde få hjälp och tro oss, det gör vi oxå, men sanningen är att vi inte får det, vi ”tjänar för mycket”. Så ser det ut i Sverige idag, åtminstone i vår kommun. Jag börjar påverkas väldigt negativt av det här, av att det helt plötsligt gått från katastrof till ännu värre. Trodde inte det var möjligt. Jag är stressad och mår illa, kan inte äta och har konstant ont i huvudet. Kräks flera gånger om dagen och smärtan i bröstet och ryggen är tillbaka. Tog både morfin och sömntablett igår kväll men inget av det hjälpte, låg vaken större delen av natten men svår värk och stor sorg i mitt hjärta. Önskar så att jag ”bara” hade min hälsa att oroa mig för, som det är nu fungerar det inte. Inte på långa vägar. Stressen knäcker mig. Jag har haft lite pengar större delen av mitt liv och det är inga problem, så länge man kan betala sina räkningar, handla mat och allt annat man behöver och kanske unna sig något kul någon gång ibland så var jag nöjd. Har enkla anspråk. Men det här är något nytt, när kontot innehåller 20 kronor och det inte kommer pengar på en vecka. Och när dom väl kommer så tar dom slut på en gång. Jag skäms. Oerhört. Vet att det inte är mitt fel, att jag inte kunnat påverka det men det spelar ingen roll, jag skäms ändå. Jag är 45 och mitt liv är i ruiner. Kronofogden har fått oss att tömma vårt pensionskonto så jag vet att om jag överlever så går jag en katastrofal ålderdom till mötes. Inte konstigt att jag kräks. Inte konstigt att jag inte kan äta.

Tack alla ni som hjälpt mig senaste åren, på olika sätt, det betyder obeskrivligt mycket. Ni är mina änglar, det vet ni, jag har sagt det förut.

Hoppas ni har en skön söndag. Kram Malin

Frånvaro

Jag känner att jag inte riktigt är närvarande. Varken här på bloggen eller i livet. Mår dåligt, just nu är det för tufft. Jag är trött, orkeslös och känner en ledsamhet och ensamhet igen som gör det svårt att andas. Vår ekonomiska situation är helt plötsligt ännu värre, vilket jag naivt nog inte trodde var möjligt och jag vet inte ens hur jag ska ha råd att ta mig in till sjukhuset på tisdag och onsdag. Dessutom måste Magnus in i morgon och röntga foten där dom misstänker en spricka. Det känns som om att varje gång vi lyckas ta ett babysteg framåt så petas vi tillbaka.

Som tur är så finns det små ljuspunkter, som besök igår av en av mina äldsta vänner Micke och hans man Jake. God mat, några timmar trevligt sällskap och vi fick äntligen träffa Jake. Ser redan fram emot nästa gång. En underbart söt son som igår sa att han längtar tills han fyller 18 så han kan anmäla sig till Tobiasregistret och ge blod. Saker som jag önskar att han inte ens skulle ha behövt veta finns men som visar på vilket stort, varmt hjärta han har. Han sa oxå att han vill ge alla sina pengar till cancerfonden, vi visste inte ens om att han visste om att cancerfonden fanns. Vi förklarade att det var jättefint tänkt men att man inte kan ge alla sina pengar, man måste ha råd att leva oxå, och det förstod han men han skulle ge så mycket han kunde. För det är viktigt förklarade han. Lilla älskling, han har senaste dagarna pratat mycket om hur jobbigt det är för honom att jag har haft cancer men hur lycklig han är att jag överlevt. Så liten, så stort hjärta och en så hemsk resa. Vill bara ta honom i min famn och aldrig släppa.

Vi blir så medvetna om vår egen dödlighet att vi inte vågar lita på livet igen” orden kommer från Britta Hedefalk, sjuksköterska på cancerfondens informations- och hjälplinje och dom orden träffade mig rätt i hjärtat. Precis så känner jag, jag vågar inte lita på livet, på en framtid. Känner mig, just nu, liten, svag, ensam och överväldigad. Hur mycket ska man orka?

Snälla ni, ta vara på livet, älska era nära och kära, se och njut. Lev. Kram Malin

-Kommer du nånsin att bli fin igen?

Det frågade Benjamin mig idag. -Kommer du nånsin att bli fin igen. Jag vet att han inte menar illa, att han inte menar att jag inte är fin nu, jag är bara inte…. mamma på samma sätt som jag var förr. Varken utseendemässigt eller till sättet, jag är trött och ömtålig och han är ofta rädd att göra mig illa. Men jag blev ledsen ändå, fast det visade jag ju inte så klart. Istället frågade jag hur han menade och han försökte förklara. -Förr var du inte så röd på kinderna, hade inte så många… prickar i ansiktet, inte så många rynkor i pannan och så var du… mjukare. Du hade  så långt, fint hår. -Jaa du, ‘älskling, jag vet inte, kanske kommer jag se ut så här jämt. -Det gör inget, jag älskar dig ändå och tycker du är fin, bara inte… -Nej, jag vet älskling, det är okej, jag älskar dig oxå. Har precis börjat förlika mig med mitt nya utseende, ibland kan jag t.o.m tycka jag ser okej ut och jag vet, jag vet, att Benjamin bara är 6,5 år och tycker allting är konstigt och väldigt jobbigt och jag är nog bara extra känslig just nu men det kändes ändå. Är inte bortskämd med komplimanger ( och jag fiskar inte efter några nu, tro inte det ) nu för tiden, och detta, ja,  äh strunt samma, han menar väl min lilla goklimp och han är full av värme och kärlek och jag vet att jag förändrats…

Dagens prover var bättre förresten, sänkan var normal så antibiotikan gör sitt jobb. Nu är det bara kroppen, och hjärnan, som ska fatta det oxå.

Hoppas ni har en skön onsdagskväll! Kram Malin

Dålig igen

Var, som vanligt, uppe på vårdcentralen i morse och tog tester och nu på eftermiddagen så ringde min läkare och jag hörde direkt oron i hennes röst. -Har du feber? var det första hon sa till mig och jag svarade att nej, det tror jag inte. Gick och tog den och mycket riktigt, någon feber hade jag inte. Men hon sa att min sänka visade på att jag fått en infektion i kroppen och att jag genast behöver börja äta antibiotika. Hon ville att jag skulle komma in i morgon men när jag förklarade att vi tyvärr inte har råd men vare sig sjuktaxi eller bensin denna vecka så enades vi om en kompromiss, jag får ta mig upp till vårdcentralen igen på onsdag för nya prover som visar om antibiotikan verkar. Samtidigt så fick jag lova att om jag fick feber eller började må dåligt så fick vi ringa ambulans, då måste jag in direkt. Usch, jag faller bara hårdare och hårdare för varje gång, speciellt nu när det är allt längre mellan gångerna och jag tillåter mig att våga hoppas. Allt har sett så bra ut och min läkare har optimistiskt sagt att min kropp visar alla tecken på att börja återhämta sig. Sen detta. Jag har nu gråtit konstant sen hon ringde och är helt svullen i ansiktet, lägg därtill nya röda märken son kliar under ögonen och nya blånader i ögonvrån på båda ögonen. Så, som sagt, allt står ju tydligen inte rätt till. Ytterligare en medicin som påverkar kroppen, som hjälper mot något men som bromsar något annat. Ångest över att hamna på sjukhuset igen, stor ångest över det och en allmän rädsla över vad som kommer att hända. Snälla, låt mig inte ha kämpat  i onödan, snälla låt min envishet ge mig tillbaka livet. Så småningom. Tills dess, snälla fortsätt att hålla era tummar för mig.

Hoppas ni har en fantastisk dag och glöm inte att njuta, att älska. Kram Malin

Förr och nu

Förr i tiden hade jag alltid en förmåga  att se till så jag kunde få det liv jag ville leva. Förstår ni vad jag menar? Jag har alltid velat bo på landet, ha hundar och hästar och större delen av mitt vuxna liv så har jag levt just så. Inte för att jag har haft gott om pengar, o nej, utan för att jag hittat vägar så det har funkat ändå. Tex inackorderingsstall och avel. Inget man blir rik på men det innebär att ens egna djur inte kostar nånting. Så har jag inte varit på väldigt länge. Inte orkat, inte längtat efter det livet. Men det har ju haft sina orsaker och nu, oj vad den längtan börjar växa sig stark! Min förra man var inte djurtokig men han levde det liv med mig, lärde sig t.o.m verka och sko för min skull och att rida, Magnus är det inte heller och tycker nog tanken på det livet är lite skrämmande men jag vet ju att även han skulle göra det om det gick att lösa. Min hjärna går på högvarv emellanåt och jag försöker komma på lösningar. Kan inte sluta tänka på Belgiska Oliver och ja, drömma kostar ju ingenting. Kan man dessutom förverkliga vissa av dom så är det ju underbart. Många i min omgivning förstår inte mina drömmar, ser dom som orealistiska, men det är jag van vid, så har det alltid varit. För att förstå så måste man känna samma passion, samma kärlek för djuren som jag gör.

Oliver....
Oliver….

För ca 4 år sen så hittade vi två ställen till salu på Öland som vi föll pladask för. Sen dess så har vi inte kunnat sluta tänka på dom och pratar om dom då och då. Döm av vår förvåning då båda nu är till salu igen! Ödet hade jag sagt om vår ekonomiska och hälsosituation sett annorlunda ut. Billiga är dom inte, det ena kostar 2,5 och har ett nybyggt stall, det andra är en större gård med hus, tre små åretruntbostäder, stall, mera mark och ja ni vet. Kostar bara 8,5… Skulle ha vunnit dom där 188 miljoner som någon vann för någon månad sen, det hade suttit fint.

Det "billiga"
Det ”billiga”
Samma
Samma
Det "något" dyrare...
Det ”något” dyrare…

Hoppas ni har en lugn och skön söndag! Glöm inte att rösta. Kram Malin

Det självklara

Nu när hösten kommer så står vi här och inser att vissa saker har vi inte råd att köpa fast vi behöver dom. Känns inte roligt alls för det mesta är till Benjamin. Just nu är det riktigt tufft. Visst har saker en tendens att ordna sig och jag håller koll på bloppisar och loppisar på facebook men kul känns det inte, man känner sig som en dålig förälder. Här är min önskeköplista, det viktigaste, tänk att ha hamnat här, där sånt här inte längre är en självklarhet. Fy fan rent ut sagt. Jag försöker tänka optimistiskt, det löser sig på något sätt, men som sagt, roligt är det inte. Man vill ju liksom ge sina barn det bästa.

Stövlar till mamma
Stövlar till mamma
Jeans till sonen
Jeans till sonen
Regnställ till sonen
Regnställ till sonen
Vinterkläder till sonen
Vinterkläder till sonen
Vinterskor till sonen
Vinterskor till sonen

Hoppas ni njuter av denna lördag och av det som kan synas självklart i livet! Kram Malin